(with love)

Made In Sweden - (with love) 1968

Denna första LP med Made In Sweden har hamnat i mitt arkiv på senare år. Jag köpte The best of Made In Sweden i början av70-talet men deras ordinarie skivor blev det inte av att investera i. The best of MIS inleds med I don't care. Vilken höjdarlåt!

(with love) inleds också med I don't care. Det är inte samma version som på The best of ..., tyvärr. Den här versionen är mycket långsammare. Riktigt seg, faktiskt. Vilken version som kom först vet jag inte och det spelar inte så stor roll. Det blev i alla fall inget gott första intryck av den här skivan. Spår två, Peter Gunn, gör inte saken bättre. Tredje låten är lite bättre men borde kanske ha döpts till Sombrero jam i stället för Sombrero Sam. Sidan avslutas med Little dame. Jag antar att det är en parodi, men särskilt roligt är det inte.

 

Sida två är betydligt bättre även om den avslutande valsen Little Charlie drar ner helhetsintrycket en del. Det är vad jag tycker om denna LP nu. För 40-45 år sedan var jag mycket mer positiv. Jag råder den som funderar på att köpa den här skivan att lyssna på den först.

 

De är skickliga musiker. Jojje Wadenius känner de flesta till. Jag gillar hans skatsång men det kan bli lite för mycket ibland. Tommy Borgudd spelar trummor. Det som är väldigt framträdande på den här skivan är Bosse Häggströms bas. Lite för framträdande. De gjorde ett par plattor till innan Jojje drog iväg till USA och började spela med Blood, Sweat & Tears. Men det är ett, eller flera, andra inlägg.



Väntar på en god vän

Led Zeppelin - Physical graffiti (1975)

Det har varit många kommentarer om Led Zeppelin sedan deras plattor lagts upp på Spotify. Det är ju bra att de finns där men Led Zeppelin låter bäst på LP. Fördelen med Spotify och liknande tjänster är att det går att lyssna när och var som helst. Exempelvis som bakgrundsmusik på jobbet. Led Zeppelin passar inte som bakgrundsmusik.

På den här dubbla LP:n finns en av mina absoluta Zeppelinfavoriter, Kashmir. Långsamt suggestiv med lite orientalisk kryddning. Andrasidans öppningsspår Houses of the holy gillar jag också skarpt. Rätt så traditionell rak rock med några roliga tempoväxlingar. Mellan dessa höjdpunkter på sida två återfinns den hemska Trampled under foot. Den borde ha förpassats till papperskorgen.

Det finns mer utfyllnadsmaterial på de här fyra LP-sidorna. Det är min första tanke när jag nu har lyssnat igenom skivorna för första gången på ganska många år. Anledningen till att de fått stå ospelade så länge är uppenbar. Jag har nog egentligen tyckt så hela tiden, utan att vilja erkänna det.

 

Vissa delar av det här albumet håller vanlig hög Zeppelinklass. Vissa andra delar gör det inte. De skulle ha nöjt sig med en enkel LP. Man vet förstås inte vad de då hade sparat eller plockat bort.

 

Omslaget är gjort enligt samma idé som Led Zeppelin III. På den hade omslaget hål och inuti en pappersskiva med bilder. Här på Physical Graffiti föreställer omslaget ett hus där fönstren är utskurna så huset ändrar utseende och karaktär beroende på hur man placerar innerfodralen och informationsbladet.

 

 

Huset, som är ett hus på den lilla gatan St. Mark's Place i East Village, New York är också känt för att det var där inledningen av videon till Waiting on a friend med The Rolling Stones spelades in.



Jag letar

Robert Karl-Oskar Broberg - Jag letar efter mig själv - Live at hemma (1972)

På sin föregående LP började Robert Karl-Oskar Broberg i viss mån frångå lustigheterna till förmån för bland annat erotik. Här finns en fortsättning på det. I Varför flög jag inte på dig där i snabbköpsbutiken? är det inga omskrivningar eller försiktiga antydningar. Han säger (sjunger) precis vad han tänker.

 

Men på den här skivan finns också en del eftertänksamhet, funderande, desperation och sökande. Jo, den heter förvisso Jag letar efter mig själv! Efter tjofadderittanåren ville han hitta ett nytt uttryck, men visste väl inte riktigt hur. Det går ändå inte att ta miste på vem det är.

Som titeln antyder är det en hemmainspelning. På gott och ont. För en hemmastudio ser den av bilderna att döma ut att vara hyfsat välutrustad (för tiden). Det goda med denna hemmainspelning är att det låter ärligt och spontant, det onda är att det låter ... inte så bra (ljudet, alltså).

 

Jag gillar den här plattan men jag kan inte riktigt förklara varför. Den är inte bra i ordets vanliga bemärkelse. Musiken. Det är mest skrammelgitarr och fotstamp. Här är ett axplock från låtlistan:
Allt det gamla har gått i kras för mig.
Inte fixar man sin ensamhet på det viset, nej!
Att ha det taskigt med sig själv i Paris.
Det är inte så muntra titlar precis och resten följer ungefär i samma spår.

När man lägger skivan på skivtallriken får den lilla figuren på etiketten en extra kroppsdel. Det är skojigt eller plumpt, beroende på vilken humornivå man har.

Närmare sanningen

Tony Joe White - Closer to the truth (1991)

Tony Joe White uppmärksammades stort redan då första plattan kom 1969. Vem kommer inte ihåg Polk salad Annie? Min favorit var Willie and Laura Mae Jones på första plattan. Det får jag förklara i ett annat sammanhang.

Därefter dalade intresset för honom ganska snabbt och han föll i glömska för de flesta. Han fortsatte att spela in skivor då och då men de inte rönte samma framgång och uppmärksamhet som de första. Inte i Sverige, i all fall.

Efter att ha skrivit några låtar till Tina Turner och medverkat på hennes album Foreign affair spelade han in detta  album. Låten Steamy windows finns med på båda plattorna. Det är en bra låt men det finns fler, och bättre, på den här plattan. En sådan är (You're gonna look) Good in blues.

Sedan finns det ett par låtar som är ännu mer än mycket bra. Avslutningslåtarna på respektive LP-sida är av den kalibern att de ger rysningar i hela kroppen. Det är inte rysningar som en följd av glädje och munterhet. Tyvärr. Det är gripande men föga hoppingivande.

The other side som avslutar första sidan pekar på några av världens orättvisor och människor som kämpar mot dessa. Upplagt för framtidstro och förhoppningar, kan man tro. Nix. På andra sidan, kanske.

Skivans titellåt som avslutar sida två inger inte större förhoppningar om en bättre framtid. Det är gripande, suggestivt och sorgligt. De sista raderna lyder: And who's gonna tell the Children. How the rivers used to flow crystal blue. And we keep leaving scars on mother Earth. And moving closer to the truth.

 

Sanningens ögonblick.

Sell out

The Who - Sell out (1967)

The Who Sell Out är en märklig LP. Den är också rätt så kul att lyssna på - ibland. Fast inte så ofta. Det inget större fel på låtarna. De är ganska typiska för tiden med de obligatoriskt psykedeliska inslag som gällde då. Armenia city in the sky och Mary Anne with the shaky hands är bra exempel på det.

Låtarna håller hög klass. Det är ju The Who. Pete Townshend har i vanlig ordning skrivit det mesta av materialet och John Entwistle har bidragit med ett par.
Låtarna håller, men det som gör att den här skivan inte spelas så ofta är konceptet. Låtarna är nämligen inramade av reklaminslag. De är visserligen fejkade och skämtsamma men efter att ha hört dem några gånger har i alla fall jag tröttnat. Jag har många gånger tänkt göra en egen mixning av skivan där reklaminslagen är borttagna. Det skulle bli en riktigt bra LP. Projektet återstår att genomföras.

Singlar levde ofta ett eget liv vid sidan av de ordinarie LP-skivorna på den tiden. Därav de många samlingsskivor som släpptes. En av plattans låtar släpptes i alla fall som singel och det var I can see for miles. Den är bra men inte en av gruppens mest kända låtar, tror jag.

I avslutande Rael 1 & 2 får man en försmak av vad som skulle komma på nästa LP, den dubbla, Tommy. Delar av Rael är samma melodi som återanvänds i Overture, Sparks och  Underture. I Sunrise kan man höra takter som återkommer i Pinball wizard.
LP:n Tommy återkommer jag till vid ett annat tillfälle.

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 6

Crosby Stills Nash & Young - 4 Way Street (1971)

Vi visste det inte då, men denna Dubbel-LP blev på sätt och vis en tack- och avskedsföreställning för Crosby Stills Nash & Young. I varje fall på skiva. I varje fall för rätt lång tid.
Gruppen var hetare än lava vid den här tidpunkten. Det lär ha varit hetare än lava också i relationen mellan medlemmarna om man ska tro på vad som skrivits på sina håll. Det är också ett hett album!

 

De må ha haft slagsmål inför (eller efter) spelningarna men när de är på scen är de som en mysig familj även om det, precis som på studioskivorna, är en huvudansvarig för varje låt. Det är i alla fall ett utsökt samspel rakt igenom, oavsett vad som skett bakom kulisserna.

 

En del av låtarna var nya för publiken.  Det är låtar från soloskivor ännu inte hade släpps. En del låtar framfördes också lite annorlunda än publiken kanske förväntat. Ett exempel är Neil Youngs Cowgirl in the sand, som här framförs akustiskt. Det är rätt stor skillnad från versionen han tidigare presenterat på Everybody knows this is nowhere - LP:n.



Graham Nash framför Chicago, och Right between the eyes från sin kommande LP Songs for beginners och David Crosby, bland annat, The Lee shore och Triad, som tidigare spelats in av Jefferon Airplane.

 

Det som gjorde stort intryck på mig när skivan var ny, var de utsträckta gitarrduellerna mellan Neil Young och Stephen Stills, som i Carry on och Southern man. Detta imponerar inte lika mycket på mig idag som det gjorde då, men jag måste erkänna att jag med stort nöje fortfarande lyssnar på Neil Youngs taggtrådsgitarr.

 

Skivan är uppdelad i en akustisk och en elektrisk avdelning. Vilken jag föredrar beror på i vilken sinnesstämning jag är och i vilket sammanhang jag spelar den.

 

Det är uppenbart av bilderna att denna platta har varit med om ett och annat. Det är till och med så illa att mittuppslaget saknas. Det är vad jag kallar fester! Jag hittar förhoppningsvis ett lite mer välbevarat exemplar i någon skivbörs eller på någon skivmässa, någon gång. 

Ny inriktning

Eric Burdon & The Animals - Winds of change (1967)

The Animals (It's my Life, We got to get out of this Place, House of the Rising sun osv.) lade ner verksamheten efter några mycket framgångsrika år i blues/pop-svängen. Burdon behövde kanske lite draghjälp så han behöll The Animals som tillägg  i "band"-namnet, eller The New Animals som det står i framsidestexten. Den enda som blev kvar från det gamla Animals, förutom Burdon, var trummisen Berry Jenkins (som bara var med i bandet det sista året).

 

En ny inriktning var det också på denna LP. Eric Burdon hade tagit starka intryck av "The summer of love" och de psychedeliska strömningarna som var starka vid den här tiden. San Fransiscan nights på sida två vittnar, om inte annat, om det.

 



Det som är mest gripande med den här skivan är förstasidans inledande "svit" Winds of change - Poem by the sea - Paint it black - The black plague. Låtarna har (tror jag) inget annat gemensamt an att de vävs samman på ett mycket smakfullt sätt

Inledande Winds of change beskriver musikhistorien, ur Eric Burdons perspektiv, med en lång rad av namnreferenser. Edukationsuppfostrande. Avslutande The black plague berättar om pestens härjningar till ödesmättat ackompanjemang av klockspel och besvärjelser. Ruggigt, men fängslande.

 



De fyra första låtarna på skivan är som nämnts effektivt sammanhållna som en enhet, men resten är rejält splittrat. Det betyder inte att det är dåligt. Nej, det är bra låtar, men utan direkt koppling till varandra. Ett par låtar till måste jag också nämna, Good times och Anything.

Det här är en så bra platta att den återvänder till skivtallriken relativt ofta, och med lika stor behållning varje gång.

Här finns mycket att upptäcka.

Instickat

Climax Chicago Blues Band - Tightly knit (1971)

Sista LP:n som Climax Chicago Blues Band. Efter den här kortade de sitt namn till Climax Blues Band. Om de hade varit konsekventa hade de senare kortat namnet ytterligare och tagit bort "blues" också, för något av den var det med tiden svårt att skönja. Det spelar ingen roll just nu. Det ska ju handla om denna LP.

 

 

Vid tiden då den här LP:n hamnade på skivtallriken var jag väldigt inne på jazz-blues-rock-linjen. Det kom många bra plattor i den genren då och den här föll mig också i smaken. Det påminner rätt mycket om Ten Years After vid samma tid, oavsett om man nu tar det som ett bra, eller dåligt, tecken. De var på väg någonstans och därför är det inte heller så mycket Chicagoblues på den här. Come on in my kitchen är i alla fall en juste Chicagoblues i mina öron. Därtill har vi ju S:t Michael's blues på sida två som väl får betraktas som skivans huvudnummer. Det är en rå rock-blues med såväl hetsiga gitarr- som saxsolon. Jag är också rätt svag för andrasidans öppning Who killed McSwiggin, en instrumental sak med bastardmusik som är lite egen (om än med mängder av referenspunkter).

Resten är som sagt redan på väg åt ett annat håll. De var, liksom flera band som tidigare spelat blues, nu var på väg från blues mot en allt poppigare stil. Fleetwood Mac är ett annat exempel. Det märks i övriga låtar.



 

Jag kan än idag lyssna på den här skivan med behållning även om jag nu har fler invändningar än jag hade då. Framsidans bild illustrerar de sista textraderna ur S:t Michael's Blues ... I'm gonna take my socks and stuff them right in your head. Om du vill höra förhistorian till dessa rader får du lyssna på plattan.

Att vilja men inte kunna

T Rex - The Slider (1972)

Nej, det handlar inte om en feltolkning av Torsson ifall någon gjorde den associationen. Det är inte heller en antydan att Marc Bolan skulle ha varit oduglig. Det handlar i stället om mig och att jag skulle vilja tycka att T Rex var ett så fantastiskt band som så många andra tycker. Jag vill, men jag kan inte.

Därmed inte sagt att jag tycker det är dåligt det som Bolan gjorde med T.Rex. Det är bara det att jag inte tycker det är så där jättebra heller. Mina fötter vaknar visserligen till liv och börjar stampa takten redan efter några sekunder av inledande Metal guru, men resten av kroppen förblir märkligt nog likgiltig.

 

Då och då ger jag Bolan och T.Rex en ny chans. Som nu. Men det slutar alltid på samma sätt. Hitsinglarna Metal guru och Telegram Sam går ju inte att avfärda. De är väl värda sin hit-status.  Resten förblir lite trist hur många gånger jag än försöker. Det tyckte jag när plattorna var nya och det tycker jag fortfarande.

De plattor Bolan gjorde med Tyrannosaurus Rex tycker jag faktiskt är mycket bättre än de han åstadkom senare.

Inget missförstånd

Gene Clark - No other (1974)

Gene Clark är nog mest känd för sin medverkan i The Byrds under deras första framgångsrika år.

Innan The Byrds gled in i gränslandet till countryn, för att inte säga att de skapade en ny genre, countryrock, lämnade han bandet. Därefter spelade han bland annat in ett par (ironiskt nog), klart countryinriktade, plattor med Dillard & Clark.

Det finns country även på denna platta. Redan på inledande Life's greatest fool slår han an den tonen. På sida två finner man True one som också är country, med steelguitar och allt. Dessa två låtar hade passat utmärkt på The Byrds LP Sweetheart of the rodeo, då de hade valt countryn framför psykedelia. Fast då hade han ju redan lämnat gruppen.

Låt dig inte skrämmas av countryinfluenserna. Det finns så mycket mer. Det är en fantastisk LP om man uppskattar välgjord musik i denna genre och tidsepok. Den är relativt samtida med exempelvis Eagles Hotel California och Joni Mitchells Court and spark, om det kan vara en ledstjärna.

Har du inte hört den ännu är det verkligen dags. Den finns på Spotify och Youtube, om du inte vill investera i vinyl eller cd.

 

En av låtarna heter Some misunderstanding. Det är väl vad som hände när skivan släpptes. Det här är en LP som, när den kom ut, inte fick den uppmärksamhet den förtjänade, blev missförstådd och snabbt bortglömd (inte av mig, dock). Med tiden har den i alla fall fått viss upprättelse.

Jag gillar omslaget men det säger verkligen ingenting om innehållet.

På tredje försöket

Alice Cooper - Love it to Death (1971)

Efter två rätt mediokra album slog de på tredje försöket så till med en riktig kanon-LP. Det visste jag inte då. Jag upptäckte gruppen först med deras nästkommande LP Killer som kom ut senare samma år. Det får jag nog återkomma till vid ett annat tillfälle.

 



Det här är en stark skiva med låtar skrivna av flera av bandets medlemmar utan att det för den skull ge ett särskilt splittrat intryck. Alice själv står som ensam kompositör på endast ett av skivans nio spår. Resten är gemensamma eller skrivna av övriga bandmedlemmar.

 

Det är ingen större idé för mig att ge mig in på att göra textanalyser. Det är ändå inte de som gör att jag gillar den här plattan. En del av låttitlarna ger i alla fall lite fantasieggande associationer. Caught in a dream är en, Black juju en annan. Här finns också gruppens första hit I'm eighteen med. Det är tyvärr den enda av låtarna som fortfarande framförs på soloartisten Alice Cooper's konserter. Värd att nämnas är även Ballad of Dwight Fry med ett tema som återkommer i flera av Coopers alster. Mentalsjukdom.

 

 

 

Första bilden är det vanligaste omslaget, men det är inte originalet. Bilden är visserligen densamma men en av Alices armar, och framför allt ett finger som sticker fram, är bortretoucherade.

Sad song

Lou Reed - Berlin (1973)

För mig, som för så många andra är nyheten om att Lou Reed gått bort, mer än, sorglig. Helt oväntat var det väl inte, men ändå. Det är många som är överraskade att han över huvud taget hängt med så länge som han ändå har gjort.

LP:n Berlin fick ett rätt svalt mottagande när den kom ut. Om jag minns det rätt. Med tiden har den fått viss upprättelse och för några år sedan turnerade han med en föreställning byggd huvudsakligen kring albumet. Tyvärr missade jag det.

 

Berlin skiljer sig som helhet rätt så mycket från sin föregångare Transformer. Här finns inga rocklåtar eller hits och i stil med Vicious eller Satellite of love. Det är inte rock 'n' roll, snarare kabaré av det lite "dekadenta" slaget. Det är en mörk, långsam och sorglig skiva. Det är också en mycket bra skiva som jag återkommer till ganska ofta.

Flera av låtarna är omarbetningar från Lous tidigare produktion både som soloartist och som medlem i legendariska Velvet Underground. Titellåten Berlin fanns tidigare på hans första solo-LP.

Skivan avslutas med Sad song. Så även detta inlägg.

Kanske inte så typisk

Robert Karl-Oskar Broberg - En typiskt rund LP med hål i mitten (1971)

Herr Broberg har här lämnat en del av de lustifikationer som präglat hans texter, melodier och skivor från 60-talet. Borta, om än tillfälligt, var även namnet Robban som en signal om att något nytt var på gång.

 

 

En hel del känns onekligen igen. Titlar som How do you feel-mjölk idag? och Jag drömmer en dröm när jag drömmer kunde absolut ha varit med på någon av hans tidigare plattor utan att någon reagerat nämnvärt. Finurligt, trallvänligt och barnvänligt.

 

Riktigt så barnvänliga är inte alla låtar på den här runda LP:n. Redan på första låten Redan när vi sätter oss till bords markerar Robert Karl-Oskar en, så att säga, lite vuxnare diktarådra. I en av hans tidigare hits, Uppblåsbara Barbara, var ämnet sex på tapeten om än på ett skämtsamt sätt. På den här plattan är ämnet tillbaka. Denna gång, så att säga, lite mer rakt på sak. Insidan av ditt lår är inte särskilt svårtolkad.

Mer av det här slaget kom på efterföljande LP. Det kommer vid ett annat tillfälle.

 



När CSN&Y ägde musikvärlden, del 5

Crosby Stills Nash & Young - Déjà vu (1970)

Att säga att det var här det började är såklart inte en rättvis beskrivning. Historien går mycket längre tillbaka i tiden än så. Det är dock här alla de fyra delarna sluter sig samman och slår världen med häpnad.

Man kan med viss rätt säga att det bara var ett hopplock av låtar från tilltänkta soloplattor där de andra agerar gäster. Det tycker jag ändå är att göra det lite enkelt för sig.

 

De gör ett par låtar var och de signalerar onekligen vad som skulle komma framöver. Det visste vi dock inte när den här LP:n släpptes. Då var det en LP med en grupp och ett antal låtar med lite olika karaktär som man hade olika åsikter om.

 

Så är det väl än idag. Om man håller Neil Young högst är det hans låtar man gillar bäst osv. Förutom de egna kompositionerna finns också Joni Mitchells Woodstock med. Även om det är Steve som sjunger vilket ger den en Steve-känsla så är det ändå i den man får mest känsla av att det är en grupp som framför låten. Med Woodstockfestivalen i färskt medieminne och dokumentärfilmen där låten finns med blev Woodstock också en välförtjänt hit för CSN&Y. 

 



Det är bra låtar rakt igenom där det avslutande spåret, Stills-Young-kompositionen Everybody I love you, hamnat lite i skymundan på plattan. Det är ju lite ironiskt med tanke på att det är enda låten de alla är med och där de fungerar som en grupp.

Oavsett för- och efterhistoria är det här en viktig LP. Den öppnade ögonen på många fler än mig för vilka enastående musiker dessa fyra var. Och fortfarande är.

Efter den här plattan kom en live-LP (4 Way Street) och sedan ingenting på väldigt många år. Däremot kom förstås en mängd fantastiska plattor från var och en, eller kombinationer, av CSN&Y.

Det återkommer jag till vid senare tillfällen.

The Crimson King

King Crimson - In the court of the crimson king (1969)

Omväxling förnöjer, säger man ibland. Rastlöshet, otålighet och förvirring kan vara en annan sida av samma sak beroende på hur man vill tolka det. Båda sidorna passar i alla fall för att beskriva King Crimson och deras debutplatta In the Court of the crimson king.

Gruppen King Crimson har sitt ursprung i trion Giles, Giles & Fripp som spelade in en LP och några singlar utan någon större framgång. Första upplagan av King Crimson höll inte särskilt länge och gruppen har ombildats ett antal omgångar även om de har behållit namnet. Robert Fripp är den enda som varit med på hela resan. Ett stort antal medlemmar har passerat revy genom åren.

Omslaget fick många att höja ögonbrynen. Då, 1969, mitt i hippieeran när allt skulle vara blommigt, gulligt och Peace, love & understanding var det här panik och skräckslagna ansiktet en aning provocerande. Det stack ut ur mängden. Omväxling. Smart.

Musiken följer samma koncept. Rastlös och omväxlande. Ena stunden långsam, drömsk och eftertänksam, i nästa ögonblick hård rock, friformjazz eller nästan Wagneriska körer. Omväxling förnöjer, om man är på det humöret. De första genomlyssningarna av denna LP är nog för de flesta mest förbryllande, men för den som har tålamod och ger den tid kan den med tiden växa till en angenäm musikalisk resa. Konstrock. Om man nödvändigtvis vill sätta en etikett.

 

Confusion will be my epitaph är en av textraderna i låten Epitaph och det kan möjligtvis symbolisera känslan efter den första genomlyssningen.

Det är egentligen rätt dumt att försöka beskriva eller förklara en sådan här skiva. Man måste höra på den. Vad man sedan vill kalla det man hör är inte så intressant, men det man hör är intressant. Ett öppet sinne är dock ett bra utgångsläge. Då blir behållningen som störst.

 

En annan låt bör också nämnas. 21st century schitzoid man som är den mest kända på denna LP och som Ozzy Osbourne har gjort en cover på.

 

Nyfiken? Här är en länk till Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=D-cKRIY262Q&list=PL4D477EFA89559A07

Banquet

Joni Mitchell - For the roses (1972)

Det är lite höstkänsla i den här omslagsbilden. Även om det i skrivande stund är en underbart solig sensommareftermiddag så är obönhörligen hösten ändå här. Dagarna blir kortare och kortare och uteserveringarna blir färre och färre för varje dag.

Visst ja, det skulle ju handla om musik nu. Mycket bra sådan.

Den här LP:n är så bra att jag har svårt att bestämma mig för var jag ska börja. Det får bli första spåret Banquet. Joni och ett piano. Inledningsraden lyder Come to the dinner gong, och det bådar gott. Matglädjen fastnar dock i halsen av avslutningsraderna ... and some get nothing, though there's plenty to spare. En bra låt är det i alla fall.

Låt nummer två heter Cold blue steel and sweet fire. Den handlar om heroinmissbruk. Inte heller så upplyftande, men också en mycket bra låt med lite jazzkänsla.

 

Joni ägnar sig också åt konst. Ett exempel på det finns på det ena av, de två, mittuppslagen. Ett annat exempel på det kan man få på omslaget till Crosby Stills Nash & Youngs LP So far.

 

Ackompanjemangsmässigt växlar Joni mellan piano (Banquet, Lesson in survival, m fl), gitarr (titellåten For the roses) och fullt band (exempelvis Woman of heart and mind och You turn me on I'm a radio). You turn me on I'm a radio är en satir om skivbolagens krav på artisterna att skriva hitlåtar. Ironisk nog blev den också en hit.

Avslutande Judgement of the moon and stars är inspelad live och ljudkvaliteten håller inte högsta klass. Det är det minst fördelaktiga jag har att säga om denna platta.



Ssssh

Ten Years After - Ssssh (1969)

Den här LP:n släpptes i augusti 1969, samma månad som de spelade på Woodstockfestivalen. Det var bara ett halvår efter föregående LP (Stonedhenge). På festivalen spelade de bara en av låtarna från skivan, (Sonny Boy Williamsons) Good morning little schoolgirl. De spelade inga av de nya egna låtarna. De var alltså inte där för att sälja in sitt senaste alster. Respekt!

 



Det hade förstås en försäljningseffekt ändå. Den blev början på en framgångrik tid för det här bandet.

 

Skivan börjar med några underliga ljud innan de drar igång med Bad scene, som är bästa låten på plattan. Därefter är det en lite ojämn kompott som de bjuder på. Första sidan avslutas med den tidigare nämnda Good morning little schoolgirl, som för övrigt också börjar med en stunds underliga ljud, och med några tillagda textrader av Alvin Lee.

 

 

Ssssh är en Lp som fungerar rätt bra fortfarande, även om den har några svaga punkter. Jag tycker till exempel att The stomp är helt värdelös och borde ha utelämnats (eller ha bearbetats). Den låter som ett uppslag till en låt, eller (om jag ska vara snäll) som en demo.

 

Mittuppslaget till den här skivan har fått mig att tänka på en annan LP som jag ska skriva om vid ett annat tillfälle.

 





Freak out!

The Mothers Of Invention - Frak out (1966)

Nej, jag köpte inte den här när den kom ut. Jag var ju bara ... år då, om nu det ska vara en ursäkt. Exakt när jag upptäckte Frank Zappa och The Mothers Of Invention kommer jag inte ihåg, men jag har ett tydligt minne av att vår engelsklärare spelade Plastic people (från Absolutely free) för oss på en lektion. Det var rätt vågat på den tiden. Jag gillade det!

Den här kom inte i min ägo förrän långt senare, någon gång på 80-talet (tror jag). Då var den ett samlarobjekt (det är den väl fortfarande) och jag fick betala förhållandevis mycket för den, men det är ointressant historia nu.

Det här blev i alla fall början på en spännande, intressant (och varaktig) bekantskap, även om det tog ett par år att inse det. En del låtar verkar bara fåniga vid en första lyssning (vilket de kanske är), men får mer karaktär med tiden (och fler lyssningar). Det är parodiskt, ironiskt och jäkligt kul lyssning.

Det går inte att rekommendera speciella låtar för att intressera eventuella nya lyssnare. Det här är ett koncept, hur spretigt det än kan verka. För de som lyssnat på Zappas senare produktion kan namnas att Trouble every day kom igen senare i lite olika variationer. För övrigt kan man nog säga att de tidiga skivorna med The Mothers Of Invention inte har så mycket att gör med Zappas senare (70-talet och framåt) produktion att göra.

Det här är väldigt bra, men bara enförsmak av vad som ska komma på de närmast efterföljande skivorna. Jag får återkomma till dem senare.

Några titlar måste jag ändå namna:
Who are the brain police
You're probably wondering why I'm here
It can't happen here
Help I'm a rock