söndag 29 september 2013

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 4

Neil Young - After the goldrush (1970)

Mindre än ett halvår efter att Crosby, Stills, Nash & Youngs LP Déjà vu släppts började soloplattorna komma och först ut blev Neil Young med After the goldrush.

 
Det här är Neil Youngs tredje solo-LP. Den skiljer sig från sina föregångare genom att man här börjar ana hans intresse för countrymusik, inte minst genom hans tolkning av Don Gibsons klassiker Oh lonesome me. Han framför den dock på ett sätt som skiljer sig markant från andra och tidigare tolkningar.


 
After the goldrush är till stor del akustisk med sparsamt gitarr- eller pianokomp. Ett par rockare finns det i alla fall med. Southern man och When you dance, I can really love har i alla fall rätt mycket musikaliskt gemensamt med Down by the river och Cowgirl in the sand från föregående plattan Everybody knows this is nowhere. Annars är det ganska sparsmakat och lite laid-back-attityd som karaktäriserar den här skivan.

 
 
Jag vill minnas att jag var lite tveksam till den här skivan när den kom ut. Jag hade föregående platta i färskt minne. Ganska snart hade den ändå bitit sig fast i medvetandet och den blev en självklar och frekvent gäst på skivtallriken. Den fortfarande med relativt jämna mellanrum.
 
Mycket har redan skrivits om den här skivan och åsikterna går i viss mån isär så jag stannar här. Skulle det vara så att du inte hört den ännu säger jag bara: Vänta inte längre!
 
Den finns på Spotify och även i sin helhet på YouTube så det finns ingen anledning att tveka eller smita undan.
 
Bäst gör den sig förstås på LP!
 

lördag 28 september 2013

Laurel Canyon Home

John Mayall - Blues from Laurel Canyon (1968)

1968 var ett mycket bra musikår! Det har jag påpekat tidigare och här är ytterligare ett bevis för att jag har rätt. Det här är också en av mina absoluta favoritplattor, alla kategorier.


Här har han sparkat The Bluesbreakers och gett ut skivan i eget namn. Kompmusiker har han förstås och Mick Taylor från närmast förgående upplaga av Bluesbreakers finns med. Det blev dock Taylors sista med Mayall. Han raggades upp av The Rolling Stones för att ersätta Brian Jones.

Skivan handlar om en tripp till västkusten i USA, närmare bestämt Laurel Canyon, och människor han träffar där. The Bear (Canned Heat) och Miss James (en groupie) är ett par exempel. Skivan börjar med Vacation som handlar om att han lämnar London och slutar med Fly tomorrow, om att resa tillbaka. Han bosatte sig senare i Laurel Canyon.

 
Det är en helgjuten LP utan svaga spår. Den hänger också ihop på så sätt att låtarna följer varandra utan uppehåll. En av låtarna, Walking on Sunset, plockade Ulf Lundell upp och han kallade den Går på promenaden. Just det säger kanske inte så mycket om den här skivans storhet, annat än att Lundell hade god musiksmak.
 

Om det här är blues eller rock, eller både och, är helt ointressant. Det är helt enkelt en förbannat bra LP!
 


fredag 27 september 2013

Any old time

Maria Muldaur - Maria Muldaur (1973)

Det är 40 år sedan jag upptäckte den här LP:n och den här sångerskan. Mitt förra inlägg handlade om en skiva som efter intensivt lyssnande under en kort period därefter hamnade, bortglömd, i arkivet. Denna LP har en nästan motsatt historia. Visst spelades den här också extra mycket som ny, men den har sedan dess aldrig fått stå länge och bortglömd i skivhyllan.


Maria Muldaur hade tidigare spelat in skivor tillsammans med sin man Geoff Muldaur men det här är hennes första soloplatta. Före det hade hon också spelat in skivor med Even Dozen Jug Band och Jim Kweskin & The Jug Band och hängde bland de andra musikerna i Greenwich Village, New York City, i det tidiga 60-talet.

 
Hon omger sig här med ett gäng utmärkta och namnkunniga musiker, som Dr John, Jim Keltner, Ry Cooder och Klaus Voormann, bara för att nämna några från den digra listan.


Det var förmodligen låten Midnight at the oasis som först fångade mitt, och många andras, intresse för den här skivan från början men på den här finns mycket mer att glädjas åt om gillar en delikat blandning av pop, swing, blues och country.  Any old time (Jimmie Rodgers) och Three dollar bill (Mac Rebennack) är ett par av höjdpunkterna.


söndag 22 september 2013

Väldigt tungt ... eller

Uriah Heep - Very 'Eavy ... Very 'Umble (1970)

Varför den här plötsligt dök upp i min skalle efter att ha varit förpassad till arkivet under ett otal år kan jag inte förklara. När den var ny snurrade den ett oräkneligt antal varv på skivtallriken men den föll för min del mer eller mindre i glömska ganska snabbt. Hade någon frågat mig i förrgår om vilka låtar som är med på den här LP:n hade jag nog bara kommit på Gypsy, som inleder.


När jag nu lyssnar igen, för första gången på evigheter, måste jag säga att den inte är så dum. Faktiskt. Jag kan förstå att den spelades ofta en gång i tiden. Den är samtida (till och med lite före) Deep Purple In Rock och den påminner en hel del om Deep Purple bland annat med en pumpande orgel i förgrunden.


Omslaget lär föreställa sångaren David Byron som, ... något.
I USA släpptes skivan med ett annat, mindre iögonfallande, omslag. Där hade de också bytt ut Lucy's blues mot Bird of prey. Det var inte ett bra beslut om någon frågar mig. Bird of prey är helt olyssningsbar medan Lucy's blues är rätt OK.

Nu ställs denna LP tillbaka i skivarkivet. För hur länge vet ingen.



tisdag 17 september 2013

Som jag ser det

Ian Matthews - If you saw thro' my Eyes (1971)

Programförklaringen för denna LP är egentligen en låt från sida två, nämligen It came without a warning. Det var på så sätt den här plattan kom till mig. Helt utan varning. Omständigheterna kring exakt hur det gick till har med åren fördunklats men jag vill minnas att jag hittade den på rea inte alltför lång tid efter att den kommit ut.

Jag kan inte påminna mig att jag hade en aning om vem Ian Matthews var vid inköpstillfället. Jag kände till Matthews Southern Comfort och Fairport Convention men gjorde inga kopplingar till dem när jag köpte plattan.


Vi den här tiden kom det mängder av skivor i den här stilen (singer/songwriter) och för de flesta var den här bara en i mängden. På mig gjorde den djupare intryck. Inte direkt. Den växte för varje spelning och så småningom var den en favorit.


Med tiden lärde jag mig att han hade varit med i Fairport Convention och att han haft en hit med Woodstock som medlem och ledare av Matthews Southern Comfort. Medlemmar från Fairport Convention medverkade dessutom på skivan. Inte minst Sandy Denny och Richard Thompson.

Allt det där fanns inte i mitt medvetande när den här skivan, utan varning, kom till mig. Den smög sig på och, framför allt, stannade. Det är så en riktigt bra skiva ska vara. Som jag ser det.

På Youtube finns hela skivan att lyssna på. Ge den en chans!
http://www.youtube.com/watch?v=yxukSzHyrt0

lördag 14 september 2013

Cocktaildags

Buster Poindexter - Buster Poindexter (1987)

David Johansens alter ego Buster Poindexter (And The Banshees Of Blue) har ingenting med New York Dolls att göra och inte särskilt mycket med David Johansen som soloartist heller.
Varför skulle det ha det, förresten.


Sista låten på första sidan heter Screwy Music. Det passar ganska bra som beskrivning av musiken på denna LP. De som känner till och gillar Louis Jordan har en relevant referensram att ta till. Det är swing, jazz och cabaret med en stor dos humor.

Sida två inleds med Good morning judge. Nej, det är inte samma som 10cc. Domaren säger: You Bashees has been brought in for drinking, varpå The Banshees svarar: When do we begin!


Mest kända låt från skivan är Hot hot hot, en soca-låt av Arrow (Alphonsus Cassell). Partystämningen är hög. Egna låten Cannibal är i samma stil.

Det är mestadels covers, men förutom Cannibal har David även skrivit skivans avslutande låt, balladen Heart of gold (nej, inte en Neil Young-cover).


Jag hade äran att se honom på The Bottom Line i New York vid ett av mina besök där. Mer om det vid ett annat tillfälle, och annan plats (Memory motel).

Länk till Cannibal:
http://www.youtube.com/watch?v=595CtcuXeLE

Länk till Heart of gold:
http://www.youtube.com/watch?v=Abzd3mjZRlE


måndag 9 september 2013

När CSN&Y ägde musikvälrden, del 3


Graham Nash – Songs for beginners (1971)
Ut som nummer tre I denna följetong om CSN&Y blir såklart Graham Nash och hans solodebut Songs for beginners som släpptes i maj 1971.


Liksom David Crosby och Stephen Stills, på sina solodebuter, omger sig Graham Nash av ett antal välkända musiker från vänkretsen som exempelvis, Jerry Garcia och Phil Lesh från The Grateful Dead, Dave Mason och David Lindley. Stephen Stills finns inte med men övriga polare från CSN&Y, som Crosby, Fuzzy Samuels och Johnny Barbata deltar. Under pseudonym dyker även Neil Young upp.


På något sätt uppfattar jag Graham Nash som ”lättviktaren” i gänget. Han har en lite popigare infallsvinkel på låtarna än de andra. Det har kanske med hans förflutna i The Hollies att göra.
Inledande ”Military madness” må ha en glättig musikalisk ton men, som titeln antyder, försöker han peka på krigens meningslösheter. Därefter följer ett knippe sånger om kärlek och relationer, mest.

Avslutande ”Chicago”, skivans hitlåt, återknyter till engagemanget för världen, rättvisor och orättvisor särskilt med förlängningen ”We can change the world”. Det är ett engagemang som återkommer även i hans senare produktion. Det finns betydligt mer bakom den väna ytan än vad man först uppfattar.

 

fredag 6 september 2013

Wings over America.

Wings - Wings over America (1976)

Live-skivor är inte min favoritkategori. Ibland fungerar det, ibland inte. Ibland förstärker det musikerna, ibland avslöjar det "musikerna".


Wings over America vare sig bekräftar eller motsäger något av ovansående. Det är en väl genomförd konsert som inte nämnvärt tillför något till studioplattorna, men heller inte blottar brister vid framförandet livs levande. Lite tråkigt med andra ord. Inget att riktigt reta upp sig på och inget att jubla över.

Huvusakligen är det låtar från de plattor som ligger närmast i (då)tiden men några gamla Beatles-låtar, singel-spår och "Live and let die" från Bond-filmen med samma namn finns med.



Denny Laine får äran att sjunga på några spår, däribland "Go now" som han en gång gjorde med sin dåvarande grupp The Moody Blues. Mest överraskande är att de ger sig på Simon & Garfunkels "Richard Cory".



Denna trippel-LP har nyligen återutgivits på vinyl och i samband med det åter recenserats i olika medier, i övervägande positiva ordalag. Från min sida är reaktionen lite sval. Visst spelades den här rätt mycket när den var ny. Nu har den efter många år åter fått en genomlyssning. Den hamnar nu i hyllan igen. De närmaste åren i alla fall.

söndag 1 september 2013

Fill your heart

Tiny Tim - God bless Tiny Tim (1968)

1968 var ett bra LP-år!
Electric Ladyland, Beggars banquet, The White album, Blues from Laurel Canyon, Music from Big Pink, Waiting for the sun, Anthem of the sun ...

Listan över fantastiska album som släpptes det året kan göras väldigt lång och det utrymmet finns inte här, men det kan kanske bli ämnet för ett annat inlägg.

Om God bless Tiny Tim ska räknas in bland dessa må vara tveksamt, men det är ett intressant, i alla fall kul, album. Om man är på det humöret.


Det här är en skiva man bör lyssna på med ett visst mått av öppet sinne. Den som inte uppskattar humor, egensinne och liknande göre sig icke besvär. Det här är inte en skiva för dom.
Omslagsbilden avslöjar att det förmodligen inte är en vanlig popskiva. Det är det inte heller. Musikstilarna blandas friskt och för det mesta sjunger han i falsett samt spelar ukulele.

"Welcome to my Dream" inleder. En minuts välkomsthälsning och programförklaring, Acapella.

"Tiptoe through the tulips" var en hit redan 1929 i flera versioner, och har sedan vid flera tillfällen blivit en hit i olika inspelningar. I Sverige kallade Hasse & Tage låten för "Rågsved" och den sjöngs av Sonja Hedenbratt i revyn Konstgjorda Pompe 1963. Med Towa Carson och Lars Lönndahl blev det "Fotsteg i rabatten" 1965. Och 1968 var det Tiny Tims tur. Det blev hans genombrott.

Låtarna är övervägande udda och svåra att beskriva. Två av dem är i alla fall kända för många pop/rockintresserade, nämligen "I got you babe" skriven av Sonny Bono och ursprungligen framförd av Sonny & Cher och "Fill your heart" som David Bowie plockade upp till sin Hunky Dory-platta.


För nyfikna finns skivan på Spotify.
Här är en länk till skivan på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=qNXXkQNdm-8
Det finns också en del videoklipp på YouTube för den som vill se honom uppträda.
Missa inte det.