Jag har aldrig begränsat mig så att jag måste tycka om en viss typ av musik bara för att jag har en viss ålder eller har ett visst umgänge. Det har gjort många av mina bekanta lite konfunderade genom åren. Ett exempel är när jag plötsligt fick smak för jazz. Nåja, jazzinspirerad rockmusik. Detta ledde förstås småningom till värre saker ... riktig jazz.
Inkörsporten för min del var denna dubbel- LP. Oskyldig, kan tyckas, men den här gav mig mersmak på jazzinspirerad rock med mycket blåsinstrument och pampiga arrangemang. Sedan var det ingen nackdel att det dessutom fanns en riktigt elak elgitarr inblandad.
Det här är deras fösta album och bandet hette då fortfarande Chicago Transit Authority. De kortade därefter ner namnet till Chicago, efter påtryckningar från transportbolaget Chicago Transit Authority.
Den första låt jag lade märke till var I'm a man, en cover på Spencer Davis Groups hit. För övrigt är det egna låtar. Flertalet ganska långa och kryddade med solon som i det här fallet, för ovanlighetens skull, framkallar spänning och nyfikenhet i stället för gäspningar.
Det är mycket jazz, det är mycket rock och det är mycket bra. Man kan (med facit i hand) tyvärr också ana ett frö av det som småningom skulle bli anledningen till att jag och många andra tappade intresset för gruppen. Dansbandspop. Questions 67 and 68 är absolut inte något de behöver skämmas för men den är ändå lite blek i sammanhanget. Skulden lägger jag på Peter Cetera som varit med och skrivit denna låt.
Mycket blås, men också mycket gitarr. Gitarristen Terry Kath kunde krama fram ljud ur gitarren som många gånger starkt påminde om Jimi Hendrix. Ibland kunde det bli för mycket. Sju minuter långa Free form guitar hoppar jag numer över. För övrigt håller denna dubbel-LP än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar