Rätt plats men fel tid

Dr John - In the right Place (1973)

Känslan av att befinna sig på rätt ställe, men på fel tidpunkt, kan ju ha flera orsaker. Det har säkert fler än jag upplevt. För Dr John var det tydligen både rätt plats och rätt tid när den här plattan gavs ut eftersom det blev hans bäst säljande platta, åtminstone så långt, och vid det tillfället. In the right Place, in the right time!

 

Rätt får bli ordet som sammanfattar mitt intryck av den här plattan. Den har det rätta svänget, det rätta drivet och den rätta balansen mellan lättillgänglighet och knepighet.

Minnet kanske spelar mig ett spratt, men jag har för mig att det var Such a night som först gjorde mig uppmärksam på Dr John. Det kan ha varit kopplingen till The Meters som gjorde att det blev så. The Meters spelades på diskotek vid den här tiden. Det kan ha varit så, eller det faktum att jag även gillade New Orleans-jazz.
Strunt samma. Kort efter detta fick många fler än jag vetskap om "Dr John The night tripper" eftersom Pugh Rogefeldt plockade upp Let's make a better World och döpte den till Finns det lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring. Men det är en annan, senare, skiva och därmed föremål för ett annat, eventuellt kommande, inlägg.

Det är en hel rad bra låtar värda att nämna, förutom Such a night och inledningsspåret Right Place wrong time. Jag nöjer med Life och I been hoodood.

Jag rekommenderar verkligen en lyssning. För att vrida lite på några textrader ur Such a night: If you don't do it - you know somebody else will. Därmed ska du veta att du gått miste om något som någon annan fått glädje av.

Et riktigt snyggt omslag är det dessutom.

Lyssna på hela skivan här, och håll med mig:
https://www.youtube.com/watch?v=R44PkPUEDCM

Inte helt svart

Grateful Dead - In the dark (1987)

Även om jag älskar det fria formatet hos Grateful Dead och deras plattor kan det ibland bli lite för flumflytande i längden, speciellt på de otaliga livealbum som släppts, och fortfarande släpps.

Därför är den här studioplattan en av mina favoriter. Här begränsar de sig och längsta låten är bara drygt sju minuter. Det finns ändå plats för några karaktäristiska Jerry-Garcia-licks, utsökta som vanligt, och snyggt inramat av resten av bandet.

Det var första studioplattan på närmare sju år. Om jag har förstått det rätt spelades grunden in live i en tom konsertlokal för att sedan bearbetas vidare i studio. Oavsett metod blev resultatet lyckat. Den här plattan lyckas fånga och sammanfoga lekfullheten från konserter med ett kontrollerat fokus från studioarbete. Sådant gillar jag.

Den här är Grateful Dead när de är som allra bäst. Det är starka låtar, möjligtvis lite lojt framförda,  med tydligt fokus. West L.A. fadeaway får mig att tänka på J J Cale.
Det är ett lyckat album som jag gärna lyssnar på. Man kan ha många invändningar både mot live- och studioalbum med Grateful Dead men för mig är det alltid som de sjunger i Hell in a bucket ... At least I'm enjoying the ride.

Varför de döpt plattan till In the dark vet jag inte. Det är möjligt att avslutande Black muddy river har något med saken att göra. Hur svart det än må antydas finns i alla fall en "Touch of grey". Det är också första, och starkaste, låten på skivan. Grateful Dead har genom åren haft en tydlig grafisk profil som också finns med på videon till den låten. Har du missat video och låt får du en länk här. Mycket nöje ... och enjoy the ride!

https://www.youtube.com/watch?v=8YSTeJOxiaw

A friend of Dorothy

Elton John - Goodbye yellow brick road (1973)

Elton var oerhört produktiv i början av sin karriär. Det här är hans sjunde studioalbum på drygt fyra år! Det är dessutom en dubbel-LP, utgiven knappt tio månader efter föregående skivsläpp. Om man ser till standarden på de här skivorna är det nästan ofattbart hur det har varit möjligt. Om han hade lagt av efter det här skulle han ändå ha betraktats som en av de största genom tiderna. Somliga skulle förstås säga att han borde ha lagt av där.

Jag är glad att han har fortsatt. Många av hans efterföljande plattor är utmärkta, om än inte lika uppmärksammade som den här. För många är den här plattan Eltons höjdpunkt.

Från första stund älskade jag den dramatiska inledningen med Funeral for a friend/Love lies bleeding. Den öppningen lovade dock mer än vad som var möjligt att fortsättningsvis följa upp. Candle in the wind fungerade då, men har med tiden blivit så uttjatad, och utnyttjad, att den är svår att stå ut med.

Det märkliga med det här albumet är att de låtar jag tycker minst om är de som blivit populärast och standardnummer på konserter. Jag har till exempel, numer, väldigt svårt att stå ut med Bennie and the jets och Satuday night's all right for fighting.

Jag vill i stället lyfta fram mindre kända låtar som This song has no title, I've seen that Movie too, Sweet painted lady och All the Young Girls love Alice.

Enligt min notering på omslaget är den inköpt 4 oktober 1973. Enligt Wikipedia gavs den ut 5 oktober. Jag kanske kom över ett förhandsexemplar. Det är kanske därför det är svart vinyl i stället för gul, som originalet sägs vara.

Nyligen, till albumets 40-årsjubileum, har ett antal artister spelat in sina tolkningar av några av låtarna. Delvis rätt OK, faktiskt.

Albumtiteln syftar så klart på The wizard of Oz. Inläggets titel syftar förstås på ...

Länk till albumets inledning Funeral for a friend/Love lies bleeding:
https://www.youtube.com/watch?v=3p_xAToFzck