Americana

Neil Young & Crazy Horse - Americana (2012)

2012 var ett extra generöst år för oss Neil Young-diggare. Jag har redan nämnt Psychedelic pill, en trippel-LP som släpptes på senhösten. Bara några månader tidigare hade denna hamnat på skivdiskarna och skivspelarna. En tresidig dubbel-LP med "covers". Covers är missvisande eftersom vad än Neil Young och Crazy Horse tar sig an blir det som om det var deras egna låtar och man glömmer snabbt man hört dem tidigare, och i helt andra versioner.

Det är inte helt enkelt att känna igen Tom Dula om man varit van att höra den som Tom Dooley i, exempelvis, The Kingston Trios version, och när Neil och Compani spelar Oh Susannah tänker jag inte längre på en bar i en gammal westernfilm såsom jag gjort tidigare. Mindre avvikelse från tidigare eller mer kända versioner är Get a job som här följer originalet som The Silhouettes gjorde i slutet av 50-talet.

Förutom Crazy Horse medverkar också Pegi Young och Stephen Stills här och var på denna LP. High flying bird är lite extra intressant och tillhör de nyare av låtarna på Americana. Låten är skriven av Billy Ed Wheeler och framfördes 1964 av The Company där Stephen Stills var sångare. Neil Youngs band The Squires spelade samma låt vid samma tid och det är den versionen som Neil har utgått ifrån här.

Mina favoriter varierar men jag lyfter fram This land is your land (som hade passat in på Time fades away) och framför allt Travel on (som också passat på Time fades away). Den senare var en av min tidiga ungdoms favoriter, då framförd av Towa Carson på svenska. Då hette den Jag måste ge mig av.

Numer föredrar jag när Neil och Crazy Horse framför den.
https://www.youtube.com/watch?v=A9eVH1t8ki8

Lyckopiller

Neil Young - Psychedelic pill (2012)

Det är kul att gilla Neil Young. En av anledningarna är att skivorna kommer ganska tätt. Det är inte alltid han har Crazy Horse med sig, men när han har det blir resultatet extra bra. Crazy Horse har till och från varit kompband till Neil Young sedan hans andra LP Everybody knows this is nowhere som kom 1969.

Det börjar här lite som på Rust never sleeps, akustiskt och med raderna Hey now now, hey now now ... men efter drygt en minut kommer Crazy Horse in och (inte höjer tempot, men) fyller ut ljudbilden. Låten lunkar (positivt) sedan på i närmare en halv timme omväxlande med Neil och Frank Sampedros karaktäristiska gitarrvindlingar och verser som bland annat handlar om Neils passion för ljudkvalitet. Låten heter Driftin' back och pågår i drygt 27 (!) minuter, men det är 27 fantastiska minuter. Efter det kommer titellåten som nog är albumets svagaste spår. Den är dock blygsamma tre-och-en-halv minut lång.

 

 

På den här trippel-LP:n är det bara 8 låtar. Tre av dessa är mer än en kvart långa. Förutom Driftin' back har vi Ramada Inn (16:48) och Walk like a giant (16:26) och det är de tre som är de allra starkaste bidragen i mitt tycke. OK, slutet på Walk like a giant är i ärlighetens namn onödigt utdraget, faktiskt.

 

De här åtta låtarna är utspridda på tre skivor och fem sidor. Den sjätte skivsidan är inte för att spelas utan består av en bild av Crazy Horse-loggan. Se bilden ovan.





 

 

Det finns en hel del ekon från Neils tidigare låtar särskilt i de kortare låtarna, men vad gör det. Den enda nackdelen med den här femsidiga LP:n är att Driftin' back är uppdelad på två skivsidor.

 

Om en vecka står Neil Young och Crazy Horse på Skeppsholmens scen. Det är väl tveksamt om han spelar halvtimmeslånga Driftin' back men titellåten Psychedelic pill kanske vi får höra.

Friläge

Bob Dylan - The freewheelin' Bob Dylan (1963)

Det är verkligen svårt att skriva om en platta med Bob Dylan. Det är så många som redan ha gjort det. Dylan har analyserats i årtionden och jag skulle inte bli förvånad om det också finns doktorsavhandlingar om hans texter och hans betydelse för populärkulturen både bakåt och framåt i historien.

Jag är en amatörtyckare och gör inga djupanalyser utan utgår ifrån mina egna spontana, eller väl övervägda, reflektioner över skivorna och artisterna jag lyssnar på.

Jag vet inte exakt hur jag kom i kontakt med Bob Dylan för första gången, men det kan ha varit tack vare Mr Tambourine man som The Byrds fick en stor hit med. Den hade jag på singel och noterade vem som skrivit låten. Jag köpte dock inga skivor med Dylan själv vid den tiden. Det blev senare. Det fanns som tur var andra som köpte skivor så det blev möjligt att låna, spela in och därmed bekanta sig även med de låtar som inte blev stora hits, med honom själv eller andra.

The freewheelin' Bob Dylan är hans första riktiga LP. På den första och föregående var det nästan bara låtar andra skrivit men här hade han själv skrivit nästan alla låtar. Två av hans mest kända, Blowin' in the wind och Don't Think twice it's all right, finns med här och inleder vardera sidan av denna LP. Resten är minsann inte fy skam de heller, som exempelvis Masters of war och A hard rain's a-gonna fall. Det finns ett par lite svagare spår, med det gör absolut ingenting.

 



Det här är en LP jag återkommer till relativt ofta och mina favoriter är de lite mindre kända (tror jag) låtarna Talkin' World war III blues och avslutande I shall be free.

Born to be

Melanie - Born to be (1968)

Melanie hade det goda omdömet, eller turen, att få uppträda på den legendariska Woodstockfestivalen i augusti 1969. Då hade hon redan gett ut två album, varav Born to be är det första. Även om hon inte syntes i filmen från Woodstock hjälpte säkert hennes uppträdande där till för att få fart på karriären. Flera av hennes album hamnade också på den svenska topplistan under den här tidsperioden.

Det kom ett antal kvinnliga artister på 60-talet i den här stilen. (Folk) Singer/songwriter med gitarr. Mest kända är väl Joni Mitchell och Joan Baez. Melanie är inte lika skönsjungande som Joan eller Joni utan har mer gemensamt med Buffy Sainte-Marie vad sångstil och röst anbelangar. Hon pressar fram orden vilket kan vara påfrestande att lyssna på men det ger också kraft och tyngd åt orden. Jag tycker om det ... i lagom stora doser.

På denna, hennes första, LP är det egna låtar med undantag av Mr Tambourine man (skriven av Bob Dylan, ifall någon undrar). Hon behöver verkligen inte skämmas över sin tolkning av denna Dylanklassiker men den förringar heller inte hennes egna alster. En vågad, men bra, kombination skulle jag säga. Några av hennes egna låtar kom att bli hits och har levt vidare genom åren, både via Melanie själv och genom andras tolkningar.

Ett par av skivans låtar tolkades också på svenska. I'm back in Town blev Jag är tillbaks och framfördes av Lill Lindfors och I really loved Harold blev Förut (när jag var liten) och finns på Monica Törnells LP Ingica.


Länk till Förut (när jag var liten)... https://www.youtube.com/watch?v=2aSq8CPCPg4
Länk till I really loved Harold ... https://www.youtube.com/watch?v=UOR9idZHfqU