På begäran ...

The Rolling Stones - Their satanic majesties request (1967)

Nu är jag framme vid Rolling Stones sjätte LP, eller åttonde om man tänker USA-utgivningar. Då är inte samlingsplattorna inräknade. Det är en speciell LP på så sätt att det är den första som har samma utseende och innehåll både i Europa och USA.
Liksom den föregående LP:n från samma år, Between the buttons, räknas denna oftast inte in bland de mest betydelsefulla plattorna Rolling Stones spelat in.

Förmodligen är omslaget mer bekant än låtarna. Ursprungligen är bilden på framsidan en påklistrad 3D-bild, men senare upplagor har en vanlig bild. Fotot ovan är på originalomslaget, förstås, men jag har båda. Jag köpte dock inte skivan när den var ny. Varför, kan jag berätta i ett annat sammanhang.
Många vill koppla ihop den här skivan med en annan speciell skiva som kom ut tidigare det året men det tycker jag är lite fånigt med tanke på hur många skivor lät och såg ut vid den tiden.
I vilket fall som helst finns bilder på alla fyra i The Beatles med på bilden. Det är nästan omöjligt att urskilja på 3D-bilden, men syns ganska tydligt på den andra.

Musiken och låtarna då! Lika psykedeliskt som omslaget! Lite ojämnt, men bättre än ryktet. Jag köpte singeln då med She's a Rainbow/2000 light years from home och det är också två av de bästa låtarna.
Skivan börjar med ett piano (och jag är säker på att David Bowie var inspirerad av det när han gjorde en cover av Let's spend the night together) som inleder allsången Sing this all together vilken är en rätt ofokuserad skramlande låt som säkert har avskräckt många från att lyssna vidare på plattan.
Citadel påminner lite om Get off of my cloud, speciellt trummorna. Tredje låten är In Another land som även den är speciell med tanke på att det är Bill Wyman som skrivit och också sjunger.
Det är en lite skakig början på skivan men på fjärde låten 2000 man blixtrar det till. Jag älskar den akustiska gitarren i inledningen och som sedan följer Micks sång. För att inte tala om trummorna!
Efter den urladdningen tappar de åter fokus och återknyter till inledningen i Sing this all together (see what happens). See what happens ... faktiskt inget av större värde under de 8 minuter skramlandet pågår.
Sida två innehåller bland annat singellåtarna och den utmärkta The lantern, där man kan ana lite av vad som skulle komma på nästa platta, Beggars banquet. Gomper har indiska influenser och avslutande On with the show blickar stilmässigt tillbaka på Something happened to me yesterday från föregående platta Between the buttons.

 

Skivans titel lär vara en "blinkning" till en text i brittiska pass. "Her Britannic Majesty requests ... "

 

Länkar:
2000 man ... https://www.youtube.com/watch?v=Pm6Xh7x9i40&list=PL0i3K-d1H7sy3fuO0qZ2coYtEeNfRofuT&index=4
She's a Rainbow ... https://www.youtube.com/watch?v=Ya4R7ZswMwA&list=PL0i3K-d1H7sy3fuO0qZ2coYtEeNfRofuT&index=6
2000 light years from home ... https://www.youtube.com/watch?v=uSR5A--rSOs&list=PL0i3K-d1H7sy3fuO0qZ2coYtEeNfRofuT&index=9
The lantern ... https://www.youtube.com/watch?v=CgSDLPcZ_4k&index=7&list=PL0i3K-d1H7sy3fuO0qZ2coYtEeNfRofuT
Citadel ... https://www.youtube.com/watch?v=IHOL5M0dfiw&list=PL0i3K-d1H7sy3fuO0qZ2coYtEeNfRofuT&index=2

Dead or Alive

Peter Tosh - Wanted dread & alive (1981)

Reggae är för många synonymt med Bob Marley, med viss rätt. Det är på många sätt tack vare honom som stilen fick ett så stort genomslag i mitten på 70-talet.
Själv var jag lite tveksam till reggae i början för jag gillade ska, med låtar som Israelites (Desmond Dekker) och You can get it if you really want (Jimmy Cliff), och tyckte att reggae var lite segt i förhållande till det.
Man kan ju ändra sig.

The Wailers, innan Bob Marley & The Wailers, bestod av Bob Marley, Bunny Livingston (Wailer) och Peter Tosh. Peter, i större grad än Bob, fick mig att ändra mitt förhållande till reggaemusik.

Tosh var kanske lite mer rock'n'roll, vilket tilltalade mig. Han var polare med The Rolling Stones och den här skivan är utgiven på Rolling Stones Records.

Bland annat i inledande Coming in hot, Reggaemylitis och framför allt Rastafari is är roots reggae av traditionellet slag. Andra låtar avviker mer eller mindre från reggaemallen. Lovers rock ligger närmare till hands som beskrivning. Nothing but love är en duett med Gwen Guthrie och är nog lika mycket soul som reggae. Avslutande Fools die är för övrigt inte alls reggae, alls.

Sly & Robbie står för bas & trummor och det är en bra blåssektion som ger extra tryck. I Rok with me dyker det upp ett i sammanhanget ovanligt gitarrljud.

 

Både Bob och Peter må vara döda, men reggae som musikstil lever vidare. Jah och rastafari tycker jag däremot att man ska strunta-i.

 

Länk till hela skivan Wanted Dread & Alive ...

https://www.youtube.com/watch?v=0rtYDoXcEWE

 

 

 

 



Memoria

John Holm - Veckans affärer (1976)

Tid och minne. Det är de två ord som först dök upp i huvudet efter att jag kommit att tänka på den här skivan som stått orörd en längre period. Plötsligt var det som att skivan pockade på att åter bli lyssnad på, att inte falla i glömska. När den här kom hade jag inte lagt märke till hans två tidigare skivor, men tiden var då rätt för att jag skulle upptäcka en riktig kanonplatta.

Det börjar med Thommie Franssons vassa gitarriff i titellåten. En mycket stark öppning. Låt två kan man hoppa över. Jag har också lite svårt för skrikiga "Oooh la la la" i Man har blivit smått blasé som är tredje låten, men det är bara ett marginellt påpekande. För övrigt är skivan helt enkelt strålande.

I de rockiga låtarna som De e vårt liv och Tidens piska finns det mycket av Bowie, tycker jag. Särskilt gitarren får mig att tänka på Ziggy Stardust och The man who sold the World. Främmande natt har en aning Philly-soul över sig.
Texterna är ett kapitel för sig. De flesta korta, vassa och kärnfulla. Mest gripande är eftertänksamma, och lite längre, Vid ett fönsterbord mot parken.

Sista raden på avslutande Memoria lyder "Vem ger mig det svar, som får mig att gå?" Skivan blev ingen stor försäljningsframgång, så det var skivköparnas svar. Han gick. Det skulle dröja 12 år innan han gjorde en ny skiva. Synd!
Jag kommer att fortsätta minnas den här skivan som en av de allra bästa svenska rockplattorna även om tiden går.

Låtlänkar:
Veckans affärer https://www.youtube.com/watch?v=m2bD283P47s
De e vårt liv https://www.youtube.com/watch?v=ltE_YNMjyCQ
Tidens piska https://www.youtube.com/watch?v=jVQ9ly00-QQ
Främmande natt https://www.youtube.com/watch?v=WdDJOBHAMXk
Vid ett fönsterbord mot parken https://www.youtube.com/watch?v=I8hpwLCGdno
Memoria https://www.youtube.com/watch?v=id5qvUet0Y4

Good friend

Loggins & Messina - Loggins & Messina (1972)

Det här är andra plattan de gjorde tillsammans. Den släpptes ungefär samtidigt som A good feelin' to know med Poco och det är en av anledningarna att jag betraktar dessa två lite som syskonplattor. De har flera likheter i stilen. En annan anledning är förstås att Jim Messina tidigare hade varit med i Poco, och före det varit med i Buffalo Springfield, tillsammans med Neil Young och Stephen Stills.

 

Kopplingen till Poco, Buffalo Springfield och följaktligen till Crosby Stills Nash & Young är antagligen anledningen till att jag uppmärksammade skivan från början. Dessutom medverkar både Stephen Stills och Rusty Young.

Rusty har inget gemensamt släktskap med Neil, men var medlem i Poco där ju också Messina varit med. Rusty hade även spelat med Buffalo Springfield.

 

Stilmässigt närbesläktade med nämnda band bjuds här på en blandning av pop och rock kryddat här och där med en lätt countrytouch. Allra starkast är inledande Good friend och avslutande Angy Eyes. Jag inbillar mig att Your mama don't dance tillhör de mest kända låtarna, men det är inte min favorit.

Den här plattan är en god vän som jag gärna träffar då och då.

 

 

Länk till Good friend här ... https://www.youtube.com/watch?v=57_0TuW4I04

Länk till Angry Eyes här ... https://www.youtube.com/watch?v=w9iTjVfh558

Länk till Your mama don't dance här ... https://www.youtube.com/watch?v=2hlMi6PvUDE

 

 



Paul & Linda

Paul & Linda McCartney - Ram (1971)

Första skivan med Paul McCartney är verkligen en soloplatta. Han spelade alla instrument själv, men fick lite sånghjälp av Linda.
Det här är uppföljaren och Linda har här fått lite större utrymme, som medkompositör samt fått sitt namn på omslaget. Sånginsatserna från Lindas sida hade vi (i alla fall jag) i stort sett kunnat avstå ifrån. De har även några medmusikanter i form av Denny Seiwell, Dave Spinoza och Hugh McCracken med som förstärkning. Om det gjorde så stor skillnad, vet jag inte.

 

Jag blev i alla fall snabbt förtjust i den här skivan, även om den egentligen var lite för poppig för min smak vid den tiden. Då lyssnade jag nämligen mest på jazzrock och hård rock (hårdrock blev en senare beteckning, om jag minns rätt).

 



Paul själv verkar inte ha så stort intresse eller varaktigt förhållande till låtarna för jag kan inte hitta något exempel på att han har spelat någon av låtarna på konserter. Det är lite synd, tycker jag. Jag tror att flera skulle passa utmärkt live.

Nåja, den här LP:n står sig, för min del, rätt bra även idag. Det finns inga dåliga låtar. Det finns inte ens några svaga låtar. Jag kan faktiskt rekommendera hela plattan! Det gör jag inte särskilt ofta.

Om jag ändå ska lyfta fram några låtar vill jag då nämna "Eat at home" som släpptes som singel och därmed, gissningsvis, är mest känd. Stompiga "Monkberry moon delight" och likaledes "Admiral Halsey" är svåra att motstå liksom förstasidans avslutande (och mest rockiga) "Smile away".

Sämst med skivan ... det måste vara att det inte finns några bilder på hans hundar på omslaget (old english sheepdog, min favoritras).

Har du inte hört den här LP:n är det dags nu!
Länk till ursprungsversionen, utan bonuslåtar (fast det är inget fel på dom heller) ... https://www.youtube.com/watch?v=LsTUiqywMio