Det är aldrig för sent

Carole King - Tapestry (1971)

För de flesta var Carole King en ny bekantskap i början av 1971 men Carole hade ett decennium av framgångsrikt låtskrivande och ett mindre framgångsrikt debutalbum (Writer, 1970) i bagaget när hon släppte denna LP.

Tiden var uppenbarligen inne för hennes del och denna blev en enorm succé. En singer/songwriter vid pianot låg helt rätt i tiden. Denna blev hennes stora genombrott och hennes största skivframgång någonsin. Alla hade den, alla lyssnade på den och alla älskade den.

Alla låtar är av Carole själv eller i samarbete med tidigare maken Gerry Goffin eller Toni Stern. Det mesta är nyskrivet men ett par låtar är framplockade ur tidigare produktion med viss igenkänningsfaktor som resultat. "Will you still love me tomorrow" var en stor hit tio år tidigare med gruppen The Shirells och (You make me feel like) A natural woman hade varit en hit med Aretha Franklin.

Under de mycket produktiva och framgångsrika åren som låtskrivare innan Tapestry kom ut hade hon spelat in några egna singlar och en LP som medlem av gruppen The City. Detta utan någon större framgång. Undantaget "It might as well rain until september" som var en mindre hit 1962.
Andra hade dock haft desto större framgångar med hennes tidigare låtar.
Några andra exempel:
The loco-motion - Little Eva (och senare Grand Funk Railroad)
Crying in the rain - The Everly Brothers
Chains - The Beatles
I'm into something good - Herman's Hermits
Pleasant valley sunday - The Monkees
Wasn't born to follow - The Byrds
Hi-de-ho - Blood Sweat & Tears

James Taylor, som också är med och spelar på plattan, fick en stor hit med "You've got a friend".

En annan av de mest spelade låtarna från LP:n "It's too late" har givetvis ingenting att göra med att framgångarna kommit förhållandevis sent. Det är förstås en sång om kärlek, eller rättare sagt förlorad kärlek. Ett populärt ämne.

Bäst? Ja, måste jag välja endast en blir det titellåten "Tapestry".

Länk:

Hela LP:n hittar du här ... https://www.youtube.com/watch?v=RqQXvcr9Uag&list=PLG0W27j3Wle3UPTQfPJeys9K2h5q0gUJQ

Lös och ledig

Van Morrison - Veedon fleece (1974)
Det är svårt att förklara varför det här är den Van Morrison-skiva som är min favorit, eller åtminstone den jag oftast återkommer till. Det här brukar inte vara den skiva som nämns som en av hans största ögonblick. I jämförelse men föregångaren "It's too late to stop now" från samma år kan denna vid första lyssningen förstås te sig som en ganska blek historia. Jag gillar dock den här skarpt. Det kanske är de irländska varghundarna på omslaget.

Som gäller för många av hans skivor krävs även här ett visst mått av tålamod och idogt lyssnande för att man ska kunna tränga in i musiken, stämningen och känslorna och få valuta för sin envishet. "Fair play" inleder. Ja, så är det.

På omslagets baksida står inte låtarna i den ordning som de har på skivan. Det är kanske ur grafisk synpunkt det blivit så. Eller också kommer viktigaste låten först.
"Streets of Arklow" är i alla fall min favorit och där instämmer eventuellt Van the Man själv för på "Duets: Re-working the Catalogue" lyfter han fram den låten igen.

 

Det är en LP som inledningsvis kan kännas skissartig och lös i konturerna. Van verkar lite väl avslappnad. Som en ledig eftermiddag i parken med hundarna. Det är ju inte så illa.

 

Om man inte somnat helt till sida ett och vänder på plattan får man inledningsvis en låt som skiljer sig avsevärt från de övriga. "Bulbs" skulle ha kunnat bli en hit men fick inga listplaceringar vad jag känner till. Den har ett annat tempo (efter en stund) och påminner lite om hans hitlåtar från tidigare plattor. "Bulbs" är bra men jag brukar hoppa över den för att inte bryta känslan från det lugna, gungande nästan svävande atmosfären från resten av skivan.



Länkar:

Fair play ... https://www.youtube.com/watch?v=Z1vYs5LBC3c

Streets of Arklow ... https://www.youtube.com/watch?v=kR3orob9xtE

Bulbs ... https://www.youtube.com/watch?v=piRfnkqGMQs

Ahh! Monica & Beppe

Monica Zetterlund - Ahh!

Monicas första LP på svenska innehåller, och inleds av, en av hennes mest kända inspelningar. "Sakta vi går genom sta'n". Två tredjedelar av bidragen på denna LP består av svenska texter till utländska original. Sakta vi går genom sta'n är ett av dessa. I original heter den "Walking my baby back home" och var en hit med Nat King Cole på 50-talet.

Det är en jazzplatta med, tyvärr, ett par undantag. På förstasidan finns ett av de helsvenska bidragen "Kärlek och pepparrot" av Olle Adolphson och Björn Lindroth. Det är en marsch som jag har mycket svårt att förlikas med. Olle Adolphsons text må vara av hög klass, som vanligt, men den musikaliska inramningen passar inte alls här. 

"Helsvensk" är också svagaste spåret på sida två. "Katten Felix" av Georg Riedel och Beppe Wolgers som är en calypso. Visserligen gillar jag calypso och det stör mig mindre i sammanhanget än marschmusik, men helheten blir lidande.

Det två andra helsvenska bidragen passar bättre in i helheten. Båda är signerade Owe Thörnqvist. "Mister Kelly" som är en jazzvals och sedan har vi "När min vän" som blev tvåa i svenska uttagningen till Melodifestivalen 1962. Den är nästan lika bra som "En gång i Stockholm" som blev Sveriges bidrag i Melodifestivalen 1963. Det tyckte dock inte juryn.

Resten är alltså svenska texter till mer eller mindre kända utländska (amerikanska) låtar. Exempelvis blev "Hit the road Jack" "Stick iväg Jack" och "Speak low" blev "Säg tyst".

Min favorit är givetvis "I New York" som ursprungligen heter "Take five". Paul Desmond skrev låten och Beppe Wolgers gjorde den svenska texten.

Beppe Wolgers står för texterna på inte mindre än 7 av plattan spår.

Länkar:

Monica Zetterlund - I New York  https://www.youtube.com/watch?v=a3O6mpskBNs

Monica Zetterlund - När min vän https://www.youtube.com/watch?v=nB8RJtQKJsg

Monica Zetterlund - Sakta vi går ... https://www.youtube.com/watch?v=GF_NDRM3498

Nat King Cole - Walking my baby back home https://www.youtube.com/watch?v=Ib6ak2Dmq_4

BS&T - andra upplagan av andra upplagan

Blood, Sweat & Tears - 3 (1970)
"Spinning wheel" (från föregående LP) och Chicago Transit Autority (som jag skrivit om tidigare) hade öppnat mina ögon (öron) för jazz-rock, som var ett ganska nytt begrepp vid den tiden.
3:an var dock den första skivan jag köpte med BS&T.

BS&T slår nog rekord när det gäller hur många som varit medlemmar vid något tillfälle. Redan efter första plattan byttes ett antal medlemmar ut och sedan har ett oräkneligt antal medlemmar passerat revy under kortare eller (ibland) längre tid. Gruppen lär existera fortfarande, men någon platta har de inte givit ut sedan 1980, frånsett ett par live-album på 90-talet.
Den här upplagan av gruppen var någotsånär intakt under en tid och spelade in tre album. De är de mest framgångsrika plattor som de gjorde. Om det är den bästa upplagan av gruppen kan förstås diskuteras. Själv kan jag inte riktigt bestämma mig.

Bara tre av de tio spåren är deras egna och bäst är David Clayton-Thomas "Lucretia MacEvil" med efterföljande "Lucretia's reprise" som hela gruppen står för. För övrigt är det deras tolkningar av mer eller mindre kända låtar. Inledande "Hi-de-ho" av Gerry Goffin och Carole King blev en mindre hit. Carole King var vid den tiden välkänd som låtskrivare men hade ännu inte slagit igenom som artist i eget namn. Hennes egna version av låten spelade hon in först tio år senare.

Förutom en massiv blåssektion ska nämnas att sångaren David Clayton-Thomas har en stark och uttrycksfull röst. Det gillar jag. Efter ytterligare en platta hoppade dock David Clayton-Thomas av och BS&T omgrupperades radikalt. Bland andra tog de in en ny kraftfull sångare, Jerry Fischer, och en gitarrist vid namn Georg Wadenius. Men det är ju en annan historia.

Länkar:

Lyssna på hela skivan ... den är bra rakt igenom!

https://www.youtube.com/watch?v=ICJmN75hFsE

Den perfekta födelsedagspresenten

Spencer Davis Group - Second album (1966)

Min syster Ulla och hennes kompisar hade ett utmärkt koncept för födelsedagspresenter, på 60-talet. De köpte LP-skivor till varandra! På så sätt hamnade denna LP i huset.
Tack vare det blev jag bättre bekant med Spencer Davis Group, förutom hitsinglarna.

Som titeln antyder är det gruppens andra album och släpptes i januari 1966. Här finns deras första stora hit "Keep on running", en cover på Jackie Edwards singel från 1965. Väldigt lik originalet men med ett lite längre och framför allt tuffare intro som jag alltid varit mycket förtjust i.
Av skivans 12 spår är 10 covers, några mer kända än andra. "Georgia on my mind" och "I washed my hands in muddy water" är väl de mest kända. Av de två övriga skulle jag säga att "This hammer" har alltför många likheter med "Take this hammer" av Leadbelly för att kalla den en egen även om Steve Winwood, Spencer Davis och Peter York står som kompositörer på skivan. Den andra, "Hey darling" av Winwood och Davis, låter jag dem dock att få äran av.

Alla låtar är faktiskt bra på den här skivan. Det är en delikat blandning av r&b, blues, jazz och lite pop/rock. 

Mycket av skivans styrka ligger förstås i Steve Winwoods röst som trots att han var bara 17 år när skivan spelades in ger en trovärdig känsla till låtarna.

En låt till ska jag nämna. "You must believe me" är en av de lite poppigare låtarna men det som gör den speciell i mina öron är det lilla gitarrsolot/skatsången som Jojje Wadenius senare lade beslag på och gjorde till sitt signum.

Det är inte Ullas LP som jag lagt beslag på. Den här hamnade i mitt egna skivarkiv vid ett senare tillfälle.

Länkar:

Hela skivan - The second album: https://www.youtube.com/watch?v=3YS8qQ1KfpM

Jackie Edwards - Keep on running https://www.youtube.com/watch?v=WdJGyf-iJE4

För mycket eller för lite

Bee Gees - Odessa (1969)

Ibland är det svårt att förhålla sig till höga ambitioner. Det är givetvis alltid spännande när någon eller några vill och vågar tänja på gränserna och utmana, som i detta fall, lyssnaren. Vissa gånger håller det, andra gånger håller det inte. Denna gång blev det något mitt emellan.

Året var 1969 och The Bee Gees hade under några år levererat en rad pophits, inte minst i Sverige. Massachhusetts, Spicks and specks, osv. Musiksmaken började förändras och popbanden upplöstes, ett efter ett.
Med dubbel-LP:n Odessa försökte Bee Gees haka på den nya trenden med en koncept-LP.

Det börjar lite spännande med en "svit/overtyr" till vad som verkar vara inledningen till en berättelse om ... något ... Odessa? Nordsjön, isberg, Finland ... Jag har aldrig lyckats eller försökt få ihop något vettigt sammanhang eller hållbar story av detta utan nöjt mig med att låta låtarna få stå för sig. Det är ändå där Bee Gees har sin styrka. Enskilda låtar.

Det finns några guldkorn, men som helhet fungerar det inte alls. Det är alltför mycket utfyllnad. De borde ha skalat bort en del och nöjt sig med en enkel LP. Då hade det blivit perfekt.

I det här fallet blev det helt enkelt för mycket i kvantitet men för lite av kvalitet.

Länkar:

First of may ... https://www.youtube.com/watch?v=yGxDx8ftX1I

Full album ... https://www.youtube.com/watch?v=oE5tbl_VQzM

The worst band in the land, or ...

10cc - Sheet music (1974)

Med turerna kring "The Panama brief" kommer jag osökt att tänka på 10cc och deras första riktigt stora hit "The Wall street shuffle" som är inledningsspåret på "Sheet music".
Inget nytt under solen, om man säger så. Girighet är inget nytt påhitt och det lär tyvärr inte vara slut efter dessa avslöjanden heller. Nu kom jag visst bort från ämnet. Plattan och musiken.

Även om "Sheet music" blev det stora genombrottet var medlemmarna i 10cc inte nya i branschen. Under flera år hade de spelat in plattor (singlar) under olika namn och mest känd är låten "Neanderthal man" som gavs ut med gruppnamnet Hotlegs.

Ännu tidigare i historien var Eric Stewart med i Wayne Fontana & The Mindbenders som hade några hit-singlar i mitten av 60-talet, varav "A groovy kind of love" är mest känd. Graham Goldman hade skrivit låtar till bland andra Yardbirds, ("For your love", "Heart full of soul" och "Evil hearted you") vid samma tid. Goldman är även upphovsman till hitlåtar åt Hollies, Herman's Hermits och Jeff Beck. Gedigen pophistoria. Lol Creme och Kevin Godley hade också varit aktiva i olika band tidigare, om än inte lika kända. 

Nu kom jag ifrån ämnet igen.



Art rock kallas det visst och det är OK för mig även om jag tycker det är viktigare om skivan och musiken är bra eller inte, oavsett vad det kallas. Det här är bra. Väldigt bra!

Som försmak till LP:n hade de släppt "The worst band in the world" som singel, men den gick allmänheten spårlöst förbi. "We're the worst band in the world, but we don't give a". De brydde sig visst och visste givetvis att de var bra, men det var kanske för tidigt att ironisera över rockdivor för att det skulle gå hem.

Singel nummer två som släpptes i samband med LP:n gjorde däremot större intryck. "The Wall street shuffle" blev en hit vilket också gjorde att albumet fick den uppmärksamhet den förtjänade. Tredje singeln från plattan "Silly love" blev också en hit. Den låten är dock plattans svagaste spår, enligt mitt tycke.

 

Det är en del udda grepp de tar till stilmässigt som gör plattan spännande att lyssna på och det är framför allt i de låtar som Godley och Creme står för. En höjdare är "Clockwork creep" som avslutar sida ett, som har några rader som dyker upp i en låt på en senare platta. Den för tankarna till Sparks vid samma tidpunkt.

Godley & Creme är det som är mest Art rock i sammanhanget (särskilt med tanke på vad de skulle komma att göra efter de lämnat 10cc). Stewart och Goldman står för pop-avdelningen.

Nej, sämsta bandet i landet var de absolut inte. Ironi, eller ej! När Godley & Creme lämnade bandet sjönk dock intresset från min sida.

"Here we are together on your hi-fi, a little piece of plastic with a hole ... play me".

Lyssna här:

Hela plattan: https://www.youtube.com/watch?v=tFA4LwmXcF4

Friends of Mr Cairo

Jon & Vangelis - The Friends of mister Cairo (1981)

Under större delen av 70-talet gjorde Vangelis mest instrumental musik. Han hade gjort samarbeten med Irene Papas som antagligen mest uppmärksammades i Grekland, men när Vangelis slog sig ihop med Jon Anderson från Yes fick fler upp öronen för den lite mer poppiga sidan av Vangelis som varit ganska bortglömd sedan hans tid med Aphridites Child i slutet av 60-talet.

Planerat, eller ej, men den här utgivningen (deras andra) kom lägligt. Syntpopparna poppade upp från alla håll och kanter vid den här tiden och de flesta var, minst sagt, ganska taffliga musiker så den här fick äran att ge lite tyngd åt genren.

Det här är version två av skivan. Den första saknar inledningsspåret, och mest kända låten, "I'll find my way home". På den här har förstautgåvans sida A blivit sida B, och vice versa.

 

Det är förstås ganska typisk Vangelis-musik ändå. Filmisk, som vanligt, särskilt i titellåten med dialog från gamla filmer och ljudeffekter som biljakt, inklusive krasch. Mr. Cairo är för övrigt en av rollfigurerna i filmen "The Maltese falcon".

 

Bra är det ju som vanligt. Med ett undantag. "Back to school" passar inte in här. Den är hemsk!

Vangelis fyller förresten år denna dag - 29 mars. Grattis!



Länkar:

I'll find my way home ... https://www.youtube.com/watch?v=T9Y3m7fisOU

State of independence ... https://www.youtube.com/watch?v=WGiveuqDD9U

Friends of mr Cairo ... https://www.youtube.com/watch?v=__eZAuc2f-Q

Oförutsedd succé

Jesus Christ - Superstar (1970)

Det var inte många som trodde på idén att göra rockopera av historien om Jesus sista dagar, förutom Tim Rice och Andrew Lloyd  Webber då, som skrivit operan. De medverkande valde att få betalt med en engångssumma för sin insats, i stället för att få royalty på försäljningen, sägs det. Om det stämmer visade sig vara ett riktigt dåligt beslut.

Titellåten "Superstar" hade släppts som singel långt innan denna dubbel-LP ens var inspelad men gjorde inget större väsen av sig på världens topplistor, vilket kanske kan förklara varför de medverkande valde nämnd gagevariant. De lär dock ha ångrat sig bittert i efterhand.

En del av de medverkande klarade sig rätt bra efteråt, ändå. Ian Gillan, exempelvis, lär kunna leva bra på sina framgångar i Deep Purple och Mike d'Abo hade varit med i Manfred Mann vilket kanske gett en viss ekonomisk trygghet. Murray Head (i rollen som Judas och som sjunger titellåten, bland annat) kombinerade skådespeleri med musicerande och gjorde ett antal utmärkta LP efter detta gästspel. Mer känd är han kanske för att senare varit med i en annan produktion, nämligen Chess.

Tuffast lär det ha varit för Yvonne Elliman. I rollen som Maria Magdalena sjunger hon en av albumets alla största hits, nämligen "I don't know how to love him". Vem skulle inte vilja ha royalty på en sådan låt? Nåja, hon spelade rollen på scen under flera år och hade samma roll i filmatiseringen, så hon klarade sig också bra.

Samma med de övriga. En del var redan på gång som musiker och deras medverkan här hade säkert god inverkan på den fortsatta karriären, även om de inte blev kända för den stora allmänheten. 

Jag har gillat det här ända sedan jag hörde den första gången, då den var ny. Jag gör det fortfarande. Mest imponerande är insatserna från Ian Gillan (Jesus) och Murray Head (Judas) och vissa av Gillans partier skulle mycket väl kunnat platsa på någon av Deep Purples samtida plattor, typ "In rock". Murray Head är har visserligen en säregen röst, men hans egna plattor präglas av en betydligt svalare touch, tänk Kjell Alinges "Eldorado".

Till skillnad från singeln "Superstar" blev denna rockopera en stor succé, inte bara som skiva utan även som scenföreställning och film. Scenuppsättningen har spelats i mängder av uppsättningar och i den första svenska uppsättningen från 1972 spelade Agnetha Fältskog rollen som Maria Magdalena.

Den enda uppsättning jag sett är den som gick på Göta Lejon 1985 då Cornelis Vreeswijk spelade rollen som Herodes. Minnesvärd ... nja.

Länk:

Detta verk ska naturligtvis höras från början till slut (och i original)!

https://www.youtube.com/watch?v=yZD9b-NRfN8

Let it bleed - sista sextitalaren

Rolling Stones - Let it bleed (1969)

Det här var (förmodligen) den sista skivan jag köpte på 60-talet. Jag har daterat den med 8 december 1969, bara några dagar efter den släpptes, och prislappen sitter kvar. 25:-
För tredje året i rad blev början av december en skivsläppshöjdpunkt med ett nytt Rolling Stones-album. Vem behöver jul efter det!

En singel "Honky tonk women/You can't always get what you want" hade släppts under sommaren det året och förväntningarna var stora inför LP-utgivningen. Singeln var inköpt och det var ingen överraskning att den inte var inkluderad på LP:n när den kom. Den rutinen hade man ju fått lära sig från tidigare utgivningar.

Helt och hållet sant är påståendet ändå inte. Singelns B-sida "You can't always get what you want" finns med på LP:n men singeln saknar det inledande köravsnittet (vilket jag för övrigt aldrig uppskattat i någon högre grad) och även "Honky tonk women" finns med, fast i en helt annan version. På LP:n heter den "Country honk" med delvis annan text och framför allt en helt annan instrumentering. Som titeln antyder handlar det om old school country framförd på akustisk gitarr och fiol.
Körvarianten av "You can't ..." har blivit standardavslutning på konserterna med lokalt inhyrda körer. Det är ju lite pikant. Inledande "Gimme shelter" har varit frekvent förekommande på konserter genom åren men övriga låtar spelas inte alls så ofta, vilket är synd. Egna låtar, förutom "Love in vain" av Robert Johnson.

Medföljande affisch hamnade tydligen på väggen i musikrummet på Vasaskolan (som den hette då). Bilden är daterad 1972 och förutom plattvändaren/undertecknad ser man microphone-poet Lutti Lut alias Lotta Haglund.

Länkar, låtarna i tur och ordning:

Gimme shelter ... https://www.youtube.com/watch?v=phxNVx3Jyq0

Love in vain ... https://www.youtube.com/watch?v=ao9Rbr7uybQ&list=PLRF043OTb9tt_hCksVF2zXHjblwBMDcJF&index=2

Country honk ... https://www.youtube.com/watch?v=hsEsSB5390I

Live with me ... https://www.youtube.com/watch?v=phxNVx3Jyq0

Let it bleed ... https://www.youtube.com/watch?v=GNTH9zmleBE&list=PLRF043OTb9tt_hCksVF2zXHjblwBMDcJF

Midnight rambler ... https://www.youtube.com/watch?v=sEQL6z1U0wY

You got the silver ... https://www.youtube.com/watch?v=4c3Sdf7u6Ts

Monkey man ... https://www.youtube.com/watch?v=i3CIhGXnntM

You can't always get what you want ... https://www.youtube.com/watch?v=OagFIQMs1tw&index=8&list=PLRF043OTb9tt_hCksVF2zXHjblwBMDcJF

Bonus:

Honky tonk women ... https://www.youtube.com/watch?v=A6M77oHD110

Gimme shelter (unreleased extended mix) ... https://www.youtube.com/watch?v=fvCG7kgxeCc

Jag var (inte) där

Abba - Waterloo (1974)

Alla vill hävda att de var med och där just då något viktigt eller stort hände. När Abba vann melodifestivalen var jag inte där, jag såg det inte på TV och jag hade inte en aning om vad som hänt förrän dagen efter.
Vid den tiden hade jag inga höga tankar om Abba och när det nämndes på radion dagen efter tog jag det först som ett skämt.

Den aktuella helgen hade jag och bästa polaren Janne Daniels gjort en utflykt för att hälsa på en annan polare Per, nämligen Dahlenius, som hade flyttat till Katrineholm. Vi hade annat att göra än att titta på melodifestivalen.

Titellåten "Waterloo" och "Ring ring" är starka låtar, om än lite slitna. Resten är i mina öron ganska bleka och ingenting jag tar fram för att lyssna på. Inte då och inte nu. 

Nej, jag var inte där, vare sig framför TV:n eller i London där spektaklet ägde rum. Däremot omvärderade jag min uppfattning om Abba en tid efter den aktuella händelsen.

Det är den amerikanska upplagan av LP:n, utgiven på prestigefyllda Atlantic Records, som jag har. På den har den svenska versionen av "Waterloo" ersatts av den engelska versionen av "Ring ring", där Neil Sedaka och Phil Cody var inblandade i översättningen.

Länkar är överflödiga. Alla har väl hört alla låtar till leda.

BS&T, upplaga II av ...

Blood, Sweat & Tears - Blood, Sweat & Tears (1968)
Listan över musiker som varit inblandade i denna jazz-rock-grupp är imponerande och lång. Redan från början var de åtta medlemmar. Det är kanske därför som det blev som det blev. Ju fler inblandade, desto svårare att hålla ihop. Efter första plattan lämnade Randy Brecker och Larry Weiss bandet, och den trenden fortsatte.

Första plattan uppmärksammade jag inte då den kom, men denna, deras andra, gjorde desto större intryck. Jag var inte ensam om att fastna för "Spinning wheel" och "You've made me so very happy" som hade släppts som singlar och här inleder sida två. "Spinning wheel" är en av de få originallåtarna på skivan och skriven av den för gruppen nya sångaren David Clayton-Thomas.

För övrigt är det mest covers på skivan. Det tänkte jag inte så mycket på då. Jag kände till exempel inte till Laura Nyro innan. "Smiling phases" var dock bekant som baksida till Traffic-singeln "Hole in my shoe".
Förutom att jag blev mer intresserad av jazzmusik tack vare denna skiva fick jag också upp öronen för Eric Satie vars (delar av) "Trois gymnopédies" både inleder och avslutar skivan.

Storhetstiden för Blood, Sweat & Tears började här och den varade några år. Medlemmarna har kommit och gått (och ibland kommit tillbaka) och under en tid var Jojje Wadenious med som gitarrist. Gruppen finns visst fortfarande men vad jag vet så har det inte kommit någon platta sedan 1980.

Mina favoritlåtar är "More and more", "And when I die" och "God bless the child" men jag rekommenderar hela plattan så här är en länk till den:
https://www.youtube.com/watch?v=0srvtJUvNAo

Hjärtats lust och skrivkramp

Marie Bergman - Hjärtats lust (1981)

Jag har så många uppslag och plattor att skriva om, men ...
"Jag sitter här med penna och papper och får inte ur mig ett vettigt ord ...".
Inledningen på plattans spår 2 (Brevet) passar in på min skrivarförmåga för närvarande. Tiden är en annan. Jag har noterat att antalet inlägg i bloggen har varit sparsamma senaste tiden, men ... "får inte ur mig ett vettigt ord". Låten är som en beskrivning av mitt tillstånd. Vad är jag rädd för?

En annan textrad från samma låt ... "Så nu fattar jag "pennan" och skriver ... precis vad som faller mig på läppen". Det är en ojämn platta det här.

Jag får först erkänna att jag har ett kluvet förhållande till Marie Bergman. Family Four hörde exempelvis inte till mina favoriter, vare sig före eller efter det att hon var med i gruppen. Svensktoppen var aldrig riktigt min grej.

Den här plattan är samtida med "Aston Reymers Rivaler" som jag skrev om för ett tag sedan. Första spåret "Mjuka linser" skulle mycket väl ha platsat på Astons platta och Rivalerna är åtminstone lite inblandade. Den låten är dock ett undantag. Resten är, som sagt, ojämnt (splittrat). Visst är det OK, och ofta bra, att blanda stilar, men i det här fallet blir det nog lite för många. Min favorit är öppningsspåret och jag hade gärna hört mycket mer av den stilen men det finns flera bra låtar, även om det är andra stilar.

Tyvärr hittar man inte mycket av den här plattan på YouTube, men Spotify har "plattan" och då kan jag rekommendera i första hand "Mjuka linser", "Brevet", "Ljuset finns inom dig", "Följ hennes steg" och "Ellinors visa". 

Jag märker att jag rekommenderar fem titlar av tio, så jag tycker nog att det är en rätt bra platta i alla fall. Om det kan lösa min skrivkramp återstår att se (tiden har jag svårt att påverka).

På Youtube finns:

Brevet (live) ... https://www.youtube.com/watch?v=8tARNy7bqyA&list=PLrTzAqZ9yT47pMU8gThFBsn1CqOrOS8Mn

När CSN&Y ägde musikvärlden, del 8

Neil Young - Harvest (1972)

Januari 1972 hade vi inte fått något nytt från Crosby Stills Nash & Young sedan 30 juni 1971 då Stephen Stills II släpptes. Nästan ett halvt år utan ett livstecken. Låg de på latsidan? Inte riktigt. I mitten av januari 1972 var det i alla fall dags för nästa kapitel. Och inte vilket kapitel som helst!

 

Några av Neil Youngs sidor hade vi fått se och höra tidigare, och med tanke på att han på föregångaren plockat upp "Oh lonesome me" av Don Gibson kom det inte som en stor överraskning att det kom mer countryinfluerat material på uppföljaren.

 



Det är inte en Country & Western-skiva, möjligen countryrock. Kompbandet, The Stray Gators, bestod av studiomusiker från Nashville vilket givetvis gav prägel åt resultatet. Mest märkbart är det i titelspåret "Harvest", som för övrigt bär tydliga spår av tidigare nämnda Don Gibson. Sedan är det ju "Heart of gold" som är skivans största hit och låten alla känner igen. För att inte tala om en ständigt närvarande pedal steel guitar.

Det är genomgående ett lugnt, lunkande tempo skivan igenom. Det som sticker ut en aning är den akustiska "The needle and the damage done" och de två London Symphony Orchestra-förstärkta "A man needs a maid" och "There's a world".
 

 

På några av spåren kan man höra David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash, fast inte alla samtidigt.

 

Lyssna här:



https://www.youtube.com/watch?v=KdFsr7I6rz4

Ett undantag från regeln

Beth Hart - Better than home (2015)

Ibland kan man bli påmind om att det går att se på saker och ting ur ett annat perspektiv.
"I woke up this morning - my baby was gone" (B.B. King, Ten Years After ...). Det är en inte helt ovanlig öppningsstrof för en blues, eller är det bara min inbillning för att så många har spelat in och framfört B.B. King-låten tidigare.

I öppningslåten på den här plattan vänder Beth Hart på begreppen och startar med  "I woke up this mornig with a smile on my face". Jag tycker att denna öppning är strålande! Fortsättningen följer dock i viss mån mallen på ett lite mer traditionellt sätt.

Olycklig kärlek, svek, otrohet, övergivenhet, barer ... ja, du vet konceptet. Det fungerar nästan alltid! Så även denna gång. Det må vara de vanliga ingredienserna, men det känns äkta och ärligt. Huruvida hon har upplevt allt detta eller om hon har förmågan att uttrycka det på ett trovärt sätt ska jag låta vara osagt. Jag vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om henne. 

Beth Hart är en relativt ny bekantskap för mig. Jag fick tips av Åsa, en tidigare kollega, om att Beth skulle vara riktigt bra. Hon gjorde jämförelser med Janis Joplin, om jag inte minns fel. Helt ok, men jag tänker nog mer på Bonnie Ritt som referensram.  

Stockholm Music & Arts hade den goda smaken att engagera Beth Hart sommaren 2015 vilket påminde mig om att åter lyssna lite mer på henne. Bra!

Jag har inte gjort några djupgående underökningar så oavsett om min teori om strofen (... my baby was gone) är en standardfras för en blues, eller inte, så skiljer sig Beths öppning åtminstone ur min synpunkt från standardregeln och det gillar jag.

En "varning" utfärdad för att "Might as well smile" har en förmåga att bita sig fast ... fast på ett positivt sätt.

Länkar:

Might as well smile ... https://www.youtube.com/watch?v=QtaPKTNH4lM

Tell 'em to hold on ... https://www.youtube.com/watch?v=IrwLVKgvI0c

Tell her you belong to me ... https://www.youtube.com/watch?v=N1kwv-4xIbM

Trouble ... https://www.youtube.com/watch?v=Qynkittsy9o

Better than home ... https://www.youtube.com/watch?v=nTw9lXE8UOI

St Teresa ... https://www.youtube.com/watch?v=uF2b0dQKcEk

We're still living in the city ... https://www.youtube.com/watch?v=tS8QxRqLeQs

The mood that I'm in ... https://www.youtube.com/watch?v=Bu9ULNm66ko

Mechanical heart ... https://www.youtube.com/watch?v=lxkylnR17Gg

As long as I have a song ... https://www.youtube.com/watch?v=Q8RvtrtTNlQ

Mama, this one's for you ... https://www.youtube.com/watch?v=2zLNNY-IQXY