måndag 31 juli 2017

Rymdrock

UFO - UFO 2 Flying - One hour space rock (1971)

I ett inlägg om "Magical Mystery Tour" nämnde jag låten "Flying" som en av favoriterna. En instrumental låt med speltid på blygsamma två minuter*.

Det har lett tankarna till UFO's andra LP där låten "Flying" (en helt annan låt) avslutar skivan. Den är nära halvtimmen lång.

När den här var ny delade den ofta skivtallrik med samtida plattor som Pink Floyd's "Atom heart mother" och "Meddle". De har kanske inte så mycket gemensamt, förutom att några av spåren hade mycket lång speltid och tenderade till att bli ganska flummiga. Populärt på den tiden, hos vissa. Någon storsäljare blev den, vad jag vet, inte.





Debutplattan inleds med en instrumental låt kallad "Unidentified flying objects" men därefter släpper de temat. På denna uppföljare tar det dock upp temat igen. På inledningsspåret "Silver bird" upptäcker berättaren ett landat "plan", en silver bird, som till en början verkar övergivet, men som sedan visar sig innehålla rymdvarelser. Berättaren bjuds in för att följa med högt, högt iväg. På det spåret går det vidare.
I "Star storm", som är närmare 19 minuter lång, verkar resenären befinna sig långt ute i rymden. Jag ska här erkänna att jag aldrig försökt tolka texterna på skivan (knappt lyssnat på dem), så det handlar kanske om något helt annat.
"Star storm" får mig alltid att tänka på Guess Who och deras "American woman" och The coming of Prince Kajuku" får mig att tänka på The Who och "Underture".
"Flying" med speltid på 26 minuter och 30 sekunder avslutar denna timme av Space rock i lätt förvirring. Har det verkligen varit en resa med utomjordingar? Har det i stället varit en dröm? Är berättaren död och begraven? Allvarligt talat spelar det mig ingen roll.



Trots att det finns ytterligare några UFO-album i mitt arkiv är "Flying" den enda som jag har ett påtagligt förhållande till. De andra, både tidigare och senare, har inte gjort nämnvärt intryck och hamnar inte längre på skivtallriken. Än så länge får de dock stanna i arkivet.


Man får, så att säga, mycket rymdrock för pengarna, men ...
När man är på rätt humör är detta en suggestiv spännande timme. Om man inte är på rätt humör är detta olidligt.

YouTube-länk till hela LP:n ... https://www.youtube.com/watch?v=t6x5AZEmtvE

*Beatles "Flying" finns i en längre version på närmare tio minuter och den är lite mer space-ig.


onsdag 12 juli 2017

Den bittra sanningen

Marianne Faithfull - Dangerous aqaintances (1981)

Det är svårt att följa upp ett succéalbum. Jag har förstås ingen egen erfarenhet av detta utan ser det utifrån skivköparens horisont. Som skivköpare har jag dock gedigna erfarenheter.


När man ska följa upp ett album som "Broken English" är risken stor att många blir besvikna. Om plattan liknar föregångaren för mycket blir en del besvikna och avfärdar den som en blek kopia och om man vågar ta nya grepp blir andra besvikna för det. Det är svårt att göra alla nöjda.
Det är här lite av båda, skulle jag vilja säga. Det finns en del likheter med föregångaren, men också något nytt, eller annorlunda. Anslaget i musik och produktion är något "mjukare" och en kickstart jämförbar med den på "Broken english" ingår inte.


Inledande, reggaedoftande, "Sweetheart" blir man kanske inte golvad av direkt, men den vinner i längden om man besitter ett visst mått av tålamod. Titelns till trots är det inget söthjärta det handlar om utan om uppbrott och sökande efter en egen identitet. Ett tema som inte är helt främmande om man har föregångaren i färskt minne.
Om musiken, till viss del, kan kännas mer tillrättalagd i jämförelse så är texterna lika skarpa och mörka som tidigare. Även i en låt kallad "Tenderness" är det deppigheten som råder. "Passion lies down to die". Det finns fler exempel.
Den här plattan har naturligtvis hamnat i skymundan av sin föregångare men har i mitt tycke fullt jämförbara kvaliteter och jag plockar faktiskt oftare fram denna och lägger på skivtallriken.
Det allra bästa (eller värsta, om man så vill) kommer som slutkläm på skivan. Den dryga 7 minuter långa "Truth, bitter truth" smyger sig försiktigt på och man anar inte genast vad som väntar även om inledningsraden är "Where did it go to my youth". Inte direkt upplyftande, om man säger så, men vilken oerhört bra låt.  Den bittra sanningen ...

Länkar:
Sweetheart ... https://www.youtube.com/watch?v=TeK9xPV_OO8
Tenderness ... https://www.youtube.com/watch?v=A3_sPDDHLys
For beauty's sake ... https://www.youtube.com/watch?v=TNaktNxmU04
Truth, bitter truth ... https://www.youtube.com/watch?v=mCXj0hayTjY